- Project Runeberg -  Kameliadamen /
44

(1908) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Innan spektaklet var slut, lämnade Marguerite och hennes
väninna sin loge.

Ofrivilligt lämnade också jag min plats.

»Går du redan?» frågade Ernest.

»Ja.»

»Hvarför det då?»

I samma ögonblick varseblef han att logen var tom.

»Gå, gå för all del, och lycka till, eller snarare bättre lycka
denna gången.»

Jag gick.

I trappan hörde jag fraset af kjolar och sorlet af röster.
Jag ställde mig i skymundan och utan att bli sedd, såg jag de båda
fruntimren gå, i sällskap med två unga män.

I teaterfarstun inväntade dem en betjäntgosse.

»Säg åt kusken att vänta utanför Café Anglais», sade
Marguerite, »vi gå dit till fots.»

Några minuter senare då jag flanerade på boulevarden,
såg jag i en af restaurangens fönster Marguerite, stödd mot
balkongen, plockande sönder den ena efter den andra af kamelioma
i sin bukett.

En af de unga männen stod lutad öfver hennes axel och
samtalade hviskande med henne.

Jag begaf mig till Maison-d’Or midtemot och förlorade ej
ur sikte nyssnämnda fönster.

Klockan ett på morgonen steg Marguerite upp i sin vagn,
åtföljd af sina tre vänner.

Jag tog en droska och följde efter.

Vagnen stannade på rue d’Antin 9.

Marguerite steg ur och gick ensam upp till sig.

Detta var sannolikt en tillfällighet, men den gjorde mig
mycket lycklig.

Från och med denna dag mötte jag ofta Marguerite på
teatern eller i Champs-Elysées. Alltid samma glädtighet öfver
henne, alltid samma sinnesrörelse hos mig.

Fjorton dagar förflöto emellertid, utan att jag såg henne
någonstädes. Jag träffade Gaston och frågade efter henne.

»Den stackars flickan är mycket sjuk», svarade han.

»Hvad fattas henne?»

»Hon är lungsiktig och som det lif hon lefvat, just into
är egnadt att bota henne, ligger hon till sängs och är döende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/da2kamelia/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free