Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var hon feberaktigt upprörd. När hon såg mig inträda, kastade
hon sig om min hals och grät länge i mina armar.
Jag frågade henne angående denna plötsliga smärta, hvars
gradvisa tilltagande oroade mig. Hon uppgaf intet bestämdt
skäl, utan förebar allt hvad en kvinna kan förebära, när hon inte
vill säga sanningen.
Då hon något lugnat sig, berättade jag henne resultatet
af min resa, visade henne min fars bref, i det jag påpekade, att
det bådade godt för framtiden.
Vid åsynen af brefvet och vid min anmärkning
fördubblades hennes tårar till den grad, att jag ropade in Nanine och
fruktande en nervattack, lade vi henne till sängs. Den stackars
flickan grät utan att säga ett ord, men hon höll mina händer
och kysste dem oupphörligt.
Jag frågade Nanine om hennes matmor under min frånvaro
mottagit något bref eller besök, som kunde föranleda det
tillstånd, hvari jag fann henne; men Nanine svarade, att ingen
varit där och ingenting blifvit ditsändt.
Emellertid måste någonting sedan gårdagen ha
tilldragit sig, hvilket var så mycket mer oroväckande som Marguerite
dolde det för mig.
På aftonen föreföll hon litet lugnare, och i det hon bad
mig taga plats vid sängkanten, gjorde hon ånyo långvariga
försäkringar om sin kärlek. Därpå smålog hon, men med
ansträngning, ty ofrivilligt fylldes hennes ögon af tårar.
Jag använde alla medel för att förmå henne att tillstå
verkliga orsaken till denna sorg, men hon envisades att
ständigt ge mig de sväfvande svar, som jag redan sagt.
Slutligen somnade hon i mina armar, men i en sömn, som
verkade nedbrytning i stället för hvila. Emellanåt utstötte
hon ett skri, spratt upp ur sömnen och sedan hon förvissat sig
att jag satt hos henne, bad hon mig svära, att jag alltid skulle
älska henne.
Jag begrep ingenting af dessa oaflåtliga utbrott af smärta,
hvilka räckte till följande morgon, då Marguerite föll i ett slags
dvala. På två nätter hade hon ej sofvit.
Denna hvila vardt icke långvarig.
Vid elfvatiden vaknade Marguerite, och då hon såg mig
uppe, kastade hon en blick kring rummet och utbrast:
»Skallfcdu redan fara?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
