Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pickwick-klubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pickwick-klubben
att man än i dag efter hundra år läser Pickwick-klubben som
om den vore skriven i går.
Landskapet och stadsbilden spela ännu inte på långt när
samma roll som i Dickens’ senare romaner. Särskilt i den
förra hälften av Pickwick-klubben märker man nybörjartagen.
Dickens för oss runt till sina barndomsstäder Kent, Chatham
och Rochester, på samma vägar och till samma trakter som
han både i livet och i sin diktning så ofta skulle återvända
till. Men då vi först göra bekantskap med dessa orter i Pick-
wick-klubben, är det genom en torr beskrivning i mr Pickwicks
anteckningsbok: Dickens säger själv att den inte på något
satt skiljer sig ”från andra resandes uppfattning som besökt
samma orter”. I början av femte kapitlet ser mr Pickwick ut
från Rochesterbrons räck och ger oss då en pittoresk tavla,
gjord med stor virtuositet. Men den är ännu helt i Scotts stil.
Ett friskt morgonlandskap vid den blå floden Medway med
en förvittrad borgruin, frammanande bilden av en sedan sju-
hundra år förgången storhet, ”då salen dånade av vapenbrak
eller återskallade av festliga ljud och bullrande dryckeslag”.
Tanken går till de breda höglandsfloderna i Scotts romaner
med deras historiska minnen. Det hänger knappast samman
med den känslovärld som Pickwick och hans kamrater röra
sig i-
Först i slutet av romanen finner man en naturskildring
som pa dickenskt sätt stämmes samman med betraktarnas
känslotillstånd. Sedan den glada färden till Birmingham miss-
lyckats, är det i en glåmig bakrusstämning man anträder åter-
resan: Himlen var mörk och dyster, luften fuktig och rå,
gatorna vata och slaskiga. Röken hängde trög ovanför skor-
stenarna, som om den saknade mod att stiga uppåt, och regnet
föll långsamt och buttert, som om det inte ens hade håg och
kraft att ösa ned. På bakgården stod en tupp, berövad varje
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
