Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utlandsresorna och Dombey och Son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utlandsresorna och Dombey och Son
ordinerad havsluft, till ett pensionat i Brighton, hållet av en
otrevlig mrs Pipchin, som låter de inackorderade barnen
svälta, medan hon själv smörjer kråset. Då Dickens skickade
detta stycke av boken till Forster, skrev han: ”Jag hoppas du
tycker om mrs Pipchins inrättning. Den är från verkligheten,
och jag var där, tror jag, före åtta års ålder. Men jag minns
det allt lika väl och förstod det säkerligen lika väl som jag
gör nu. Vi borde vara djävulskt vaksamma i vad vi göra med
barn. Jag tänkte på denna episod i min barndom i Genève.
Skall jag lämna efter mig mitt liv i manuskript när jag dör?
Där finns några saker som komma att gripa dig mycket...”
Det var under sin värsta barndomstid, månaderna på blank-
smörjfabriken, Dickens var inackorderad hos modellen till
mrs Pipchin, som då hade ett pensionat i London men förut
haft ett i Brighton. Sedan hans föräldrar lösgivits från Mar-
shalsea, bodde de för övrigt också en tid där.
Det förefaller i romanen egendomligt, att den bottenrike
Dombey placerar sin son i en dylik anstalt, men mrs Pipchin
har gamla relationer till familjen, och han litar därför på de
rekommendationer han Lår om henne.
Själva grundtanken i det följande, att sonens död gör den
på den kännbaraste punkten träffade fadern ännu mer sluten,
ännu mer hård mot sina underlydande, ännu mer likgiltig och
till sist fientlig mot sin älskliga dotter, därför att hennes åsyn
erinrar honom om den förlorade sonen, allt detta är inte
bara rimligt utan psykologiskt riktigt. Likaså den tragedi som
utspelas mellan Dombey och hans andra maka Edith, samman-
stötningen mellan två temperament som dragits till varandra,
därför att de båda äro lika stolta, lika högdragna och som
just på grund av denna likhet måste längta efter att kämpa
med varandra, kuva varandra. Också avslutningen, då den av
ruinen brutne Dombey till sist inser sin förhävelse, röres av
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
