Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Dorrit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilla Dorrit
hittills varit kända och av åtskilliga nya som blixtsnabbt upp-
funnos för att tillfredsställa efterfrågan. Till sist blir det all-
mänt känt att mr Merdle ”rätt och slätt varit den störste för-
falskare och tjuv som någonsin bedragit galgen”.
Denne börsmagnat skiljer sig på ett iögonfallande sätt från
de bilder av dylika, som naturalismen skulle älska att fram-
ställa: jag erinrar blott om Daudets Le Nabab eller Zolas
L’Argent. De äro penningslukare, leva i det vanvettigaste
överdåd och skriva ut checker på millioner. Det prasslar av
sedlar bara de röra sig. Dickens, som brukar beskyllas för
att karikatyrmässigt överdriva, har här gått motsatt väg.
Mr Merdle är till det yttre tyst och tillbakadragen, äter mycket
litet och sköter sina sällskapsplikter som en tung börda. Han
förstår hur viktigt det är för honom att gälla som anspråkslös
och asketisk för att väcka allmänt förtroende.
Glansstycket i Lilla Dorrit är emellertid intrasslingsdeparte-
mentet. I England påstår man att det fortfarande fungerar.
Det klagas i våra dagar i alla länder över att statsmaskineriet
blivit så komplicerat och arbetar så långsamt att det hotar att
ta livet av människorna. Dickens hade redan tidigt haft öppet
öga för den engelska administrationens oduglighet, och han
hade fått vatten på sin kvarn genom hela den härva av
vanstyre, korruption och ineffektivitet som framträdde under
Krimkriget, då det bland annat var omöjligt att få flottan
stridsberedd och militären väpnad. Dickens höll själv ett tal
vid de angrepp mot regeringen, som dessa avslöjanden med-
förde. Men i romanen har han — såvitt man vet — inte siktat
på några särskilda syndabockar; den skulle ursprungligen ha
haft titeln Nobody’s Fault. Just denna allmänna läggning har
givit satiren dess tidlöshet; man tänker inte ens på att det är
speciellt engelska förhållanden som åsyftas. Endast i ett fall
har man med säkerhet kunnat utpeka en verklighetsmodell:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
