Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ålderdomsåren och de sista romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ålderdomsåren och de sista romanerna
sig. Redan den första aftonen i hemmet är mästerlig. Den
arme Reginald får uppbära ovett för alla olyckor och små-
förtretligheter som hänt, och dottern Bella, som ärvt inte så
litet av sin mor, klagar över att han inte hyser något med-
lidande med henne. Hon sitter i sorgdräkt efter den döde
John Harmon, som hon aldrig sett, och betecknar sig som en
sorts änka som aldrig varit gift. Hon är så mycket mer miss-
belåten som hon, då en advokat underrättade henne om gamle
Harmons testamente genast slog upp med sin fästman George
Sampson. Visserligen erkänner hon att hon aldrig brytt sig
om honom, men ändå!
Familjen Wilfer är inte den enda miljö i Vår gemensamme
vän, där Dickens visar sitt mästerskap. Han har bland annat
gjort ett försök i den visionära sagogenre som han idkat
alltifrån Den gamla antikvitetsboden, då han skildrar den
ofärdiga lilla docksömmerskan Jenny Wren, som med sin
spelande fantasi och sin rappa tunga kommer oss att glömma
åtskilliga alltför sentimentala scener där hon är medelpunkt.
Romanens svaga punkter ligga i teckningen av de demo-
niska eller brottsliga personerna, som tyckas skurna ur den
sämsta detektivroman också när de från början äro roligt
karakteriserade såsom den stele skolläraren Bradley Head-
stone. Det är möjligt att de vrakplundrare, som levde vid
Themsens stränder, studerats av Dickens under hans pro-
menader där, såsom Forster påstår. Men de skilja sig inte
från vanliga romanbanditer från denna tid, liksom inte heller
deras alltid zigenaraktigt sköna döttrar.
Det mest misslyckade i boken är den figur, som skall vara
dess egentlige humorist, fastän på samma gång dess värste
bov, gatuhandlaren Silas Wegg. Det är säkert honom Strind-
berg syftar på, då han i sitt bekanta yttrande i företalet till
Fröken Julie säger, att man förut trodde det vara tillräckligt
15 Lamm Dickens och hans romaner 225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
