Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
de icke kunna senteras, varseblifvas eller åskådas, och icke heller
genom forståndet, som endast kan sammanställa och förnimma sina
subjektivt giltiga ideer.
Då det problem, hvars lösning Kant företagit sig i kritiken af
det rena teoretiska förnuftet, blifvit af Locke uppstäldt och
fonnu-leradt och då den Lockeska rigtningen och särskildt de
konseqven-ser, som Hume af denna rigtning hade utdragit mot kausallagens
allmängiltighet, varit den närmaste anledningen till Kants
kunskapsteoretiska undersökningar, äfvensom dessa undersökningars
utgångspunkt och förutsättning, sa ligger häri anledningen till den
inledande framställning, vi här ofvan lemnat af den nämda rigtningen
och hennes konsekvenser.
Kant insåg, att om man utgår från de af Hume gjorda
antagandena, att all kunskap uppkommer ur den sinliga
erfarenheten, någon allmängiltig och nödvändig kunskap icke är möjlig
och detta icke endast med afseende på kausallagen, utan lian ser,
att detsamma måste gälla om all allmängiltig och nödvändig
kunskap, alldenstund det nödvändiga icke kan härledas ur
erfarenheten, som är enskild, tillfällig och växlande. Häraf bestämmes
nu äfven den betydelse och omfattning, som Kant ger det
ifrågavarande problemet, ty Kant går icke längre eller ger icke
problemet vidsträcktare omfattning än den, hvartill den föregående
lilo-losofiens tvifvel hade gifvit anledning. Kant uppställer derför icke
en teori för kunskapen utan för ett species af kunskap, den
allmängiltiga och nödvändiga kunskapen eller vetandet, alldenstund
det var dess objektiva giltighet, som genom Humes tvifvel hade
blifvit rubbad. Den fråga, som Kant uppställer, blir derför denna:
huru kunna de aprioriska former, som linnas i värt medvetande, ega
objektiv giltighet med afseende på verlden? Eller då det är ett
obestridligt faktum, trots allt hvad sensualismen deremot haft att
invända, att verlden, utom de bestämningar, som äro gifna för
sinnena och som konstituera hennes innehåll samt äro tillfälliga och
växlande, äfven har formella bestämningar, som äro nödvändiga och
konstanta, huru kunna dessa, jemte det att de utjöra ett innehåll
hos verlden, jemväl ingå i vårt medvetande och följaktligen blifva
föremål för kunskap? En sådan kunskap blifver omöjlig icke blott,
om man utgår från Humes antagande, att allt är subjektivt eller
medvetandets innehåll, men likväl låter erfarenheten vara all
kunskaps förutsättning och grund, utan jemväl om man utgår från den
föregående kartesianska och lockeska filosofiens dualistiska
motsättning mellan förnimmelsen och det varande eller från det anta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
