Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
357
Dessa sagor röra sig dels om världsliga ämnen. I dem är en starkt sinnlig kärlek hufvudmotivet. Dels röra de sig om ett andligt ridderskap, som hade sin borg uppe på ett berg, Mont Salvat, där de bevakade en dyrbar skatt, en kalk med Kristi blod. Till konung hade de en viss Parsifal och till kämpe, som, väpnad med gudomlig kraft, sändes ut att strida öfver allt, där det goda hotade att duka under för mörkrets makter, hans son Lohengrin.
Båda faserna, den världsliga och den andliga, ha i våra dagar inspirerat det moderna musikdramats skapare, Richard Wagner, till några af hans förnämsta verk, den första till Tristan och Isolde, den andra till Parsifal och Lohengrin.
En utväxt af denna episka riddardiktning äro de under medeltidens slut i hela södra Europa, men framför allt i Spanien grasserande riddarromanerna, som på det mest vildt fantastiska sätt behandlade de mest otroligt tappra riddares räddning ur de mest omöjliga äfventyr. Dessa romaner hotade till sist att bli en riktig farsot, då i Spanien Cervantes genom sin snillrika parodi Don Quijote i ett hugg dödade dem. Efter den första produkten inom branschen, portugisen Vasco de Lobeiras Amadis de Gaula, romanen om prins Amadis af Gallien, kallades de äfven för amadis-romaner.
En särskild, sent framträdande art af dessa romaner voro de, som i allegorisk form gåfvo en del nyttiga lärdomar och föreskrifter samt satiriserade tidslyten och vissa samhällsklasser, framför allt munkarne. Märkliga bland dem var den franska versifierade Le roman de la rose (Rosens roman), afslutad på 1300-talet. Bland annat har den sitt intresse därigenom, att en allegorisk figur i den utvecklats till Molières »Tartuffe», mönsterbilden för alla tiders hycklare.
Som vi sett, gick denna riddarpoesi i sin episka del den vägen, att den tog upp folkböckernas ämnen och införlifvade dem med konstpoesien.
En alldeles motsatt väg har en annan af medeltidens mest betydande litterära företeelser, folkvisan, gått. Den har uppstått i riddarborgen, därifrån gått ned till folket och kommit till oss i den form den fått på dess läppar. Den är därför i allmänhet utan bestämd eller nämnd författare. Folkvisan är den moderna lyrikens friskaste och mest ursprungliga barn. Den är en ständigt porlande källa för vidmakthållandet af en äkta nationell poesi, och den har en gång i slutet af 1700-talet, då den ensidiga franska smaken var nära att snöra in all konst i en stenhård forms tvångströja, gifvit nytt lif och ny friskhet åt hela Europas diktkonst.
Af folkvisor kan man särskilja två slag, ballader och romanser.
Romanserna äro de sydländska, de romaniska folkens folkvisor. De äro ljusare, klarare och med ett mera episkt berättande lynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
