Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
I Spanien nå de sin höjdpunkt i de stolta romanserna
om nationalhjälten Cid el campeador.
I Frankrike ha vi en art af dem, den s. k. chansonen,
där en efter hvar vers återkommande refräng sjunges
i kör af hela laget. Den innehåller vanligen en liten
satirisk anmärkning eller reflexion. Detta skiljer den
från omkvädet i den nordiska folkvisan, hvilket afser
att fasthålla och ge uttryck åt den lyriska grundton,
som ligger under den episka berättelsen.
Balladen, de nordiska folkens folkvisa, är mera
mystisk, dunkel och dyster samt dramatisk snarare än
episk. Dialoger äro ofta inflätade uti den.
I England och Skotland finns en rikedom på dramatiskt
lifliga, vackra ballader.
I Danmark tager folkvisan ofta kämpavisans formbar
kärnfrisk och duktig, med ett mera episkt kynne. I
Sverige är folkvisan mest rent lyrisk, stundom frisk,
men oftast med en vemodig grundton. Omkväde och melodi
äro af stor vikt i den.
Den vackraste samlingen af svenska folkvisor är den
stora af Geijer och Afzelius utgifna.
De tyska folkvisorna äro till karakteren mest lika
de svenska, ehuru en del af dem, såsom de kraftiga
sångerna öfver Schweiz’ frihetsstrid, ha ett episkt
tycke, som erinrar om de danska kämpavisorna.
Den art af poesi, som är intressantast att följa
i sin utveckling under medeltiden, är emellertid
hvarken epik eller lyrik, utan drama.
Som vi redan haft tillfälle att påpeka, utmärkte sig
den döende antikens sista litterära minnesmärken genom
sin sedliga förvildning. På intet fält var detta så
märkbart som på dramats.
Det högre dramat trängdes alltmera åt sidan. I stället
framträdde de osedliga mimerna och snart tillkommo
pantomimer, lika utmärkta för sin slösande prakt
som sin sedliga förslappning och råhet. Så berättas
t. ex., att i Östrom sedermera kejsarinnan Theodora
dansat naken på scenen samt att i en framställning
af Herakles’ lif Herakles’ rol utfördes af en lifdömd
slaf, som verkligen i sista akten blef lefvande bränd
inne på skådebanan.
När kristendomen nu framträdde med sina stränga
kraf på ett sedligt lif, är det naturligt, att den i
sin brinnande nitälskan främst skulle vända sig mot
teatern, som gaf en samlad bild af hela det antika
lifvets moraliska förfall. Teaternöjena förbjödos,
och ej blott aktörerna .- mimi, histriones och
joculatores, som under antikens sista dagar och
hela medeltiden var en föraktad och förföljd klass -
utan äfven alla, som besökte teatrarna, bannlystes.
Lusten för skådespel var emellertid alltför djupt
rotad hos folket, för att den med maktspråk skulle
kunna utrotas. Att förbjuda dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
