Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Francisquine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unga flickan hade svarat nej. Detta »nej» sårade
Henris egenkärlek en smula, och han talade aldrig
mer om Sidonie, men Francisquine kunde aldrig
glömma henne.
Hade Francisquine varit vacker, är det antagligt,
att hon blifvit för Henri mera än nu. Som hon nu
var ful, blef hon det icke. Substantivet kärlek och
verbet älska förekommo aldrig i deras samtal. Den
enda artighet, Henri hade sagt henne, var: »ni har
arabögon och Cendrillons fötter!» en artighet, som han
hviskade till henne mellan ett par bloss på sin
cigarrett en ljum och månljus septemberafton. Han
menade egentligen ingenting med det, men han var
i stämning, och då går det så lätt att säga artigheter
till fruntimmer.
Under sin sjukdom, en svår nervfeber, lärde han
sig först att rätt uppskatta Francisquine, att sätta
värde på hennes oegennyttiga sjelfuppoffriDg, och då
han som konvalescent tog hennes lilla hand i sin,
låg det också verklig mening i hvad han sade till
henne: »Ni är ett helgon, mitt skyddshelgon, Squine!»
Och så drog han henne intill sig och kysste henne.
Och hon hade också varit hans skyddshelgon!
Utan den omsorgsfulla vård, hon egnat honom, skulle
han säkerligen icke repat sig, och hade hon icke
fallit på den idén att honom ovetande lägga in sina
sparpenningar i ett kuvert och sända dem till honom
»från en okänd väm, skulle han stått på bar backe vid
sitt tilfrisknande. Nu deremot — nu blef Henri
frisk och hans pjes färdig. — Han hade segrat.
När ridån fallit för sista gången, var Henri
icke längre en okänd storhet. Qvinnorna i salongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
