Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fiffikus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIFFIKUS.
155
»Vi få se», sa’ Cutts, och så tog han sin sejdel
och vände honom ryggen. »Den af oss, som lefver
längst, får se mest.»
»Jag är glad, att jag lefde så länge, att jag fick
se honom», sa’ Bob till Bill Chambers. »Jag känner
mig mera nöjd med mig själf nu.»
Bill Chambers kiknade, och sedan Cutts druckit
ur sitt öl, kastade han ännu en blick på Bob Pretty
och gick sin väg nästan i kokande tillstånd.
Ingen kan tänka sig, hvad besvär han sedan
gjorde sig för att få Bob Pretty fast, och hela tiden
tycktes villebrådet rent af smälta bort, och patron
Rockett gnatade på honom från morgon till kväll.
Han vardt nästan som en skugga af bara vaktande,
och Bob Pretty såg mera välfödd ut än nå’nsin förr.
Ibland vaktade Cutts i ungskogen, och ibland
gömde han sig nära Bobs stuga, och till sist en
kväll, då han höll på att klättra öfver staketet till
Frederick Scotts trädgård, såg han Bob Pretty komma
ut från sin stuga, titta sig försiktigt omkring och
gå uppåt vägen. Han höll andan, då Bob gick förbi
honom, och ämnade just resa sig för att följa efter
honom, då Bob stannade och gick långsamt tillbaka
igen och vädrade.
»En så’n härlig rosendoft!» sa’ han högt.
Han stod midt på vägen nästan midtför clar
skogvaktaren låg gömd, och nosade och vädrade så
det kunde ha hörts till andra ändan af byn.
»Det kan inte vara rosor», sade han i undersam
ton, »för det finns inga rosor här i närheten, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
