Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förnamn - Johannes, Johan, Joga(r), Jan, Janne, Jon, John, Jöns, Jösse, Jusse, Jutte, Jödde, Juck, Jens, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 88 —
Schröder, Jagtminnen 19 (1890). Jfr Därs. 17. — På
norska Jo [Tyv-Jo] (se Kolthoff-Jägerskiöld 287),
hvilket namn nog ej har utvecklats ur norskans gjod
(fornspråkets gjöbr) i betydelsen »Fiskeørn», utan
snarare, såsom Aasen anmärker s. 222, beror på en
»Efterligning af Fuglens Stemme». Jfr »Hans [vanliga
labbens] läte är ett nästan jämrande »je-åh, je-åh.»
Kolthoff-Jägerskiöld 289. — Enl. Am förekommer
Tjyv-Jo i Dfs i Vbtn såsom namn på (små-)lommen
(Colymbus septentrionalis).
Tjuf-Jon, fattadt såsom en ssg af Jon, beror
naturligtvis på folketymologisk omtydning af tjuf-jo i
bestämd form.1)
John.
Det från engelskan lånade John omväxlar med Jon
i förbindelsen Jon Blund (se detta uttryck).
Ingår som första led i
John Bull
a) Engelska folket, fattadt som ett helt,
engelsmannen. »Säg om John Bull hvad man vill, men han
lämnar inte gärna medmänniskor i sticket.» Melander,
Smugglarne 61 (1891).
b) Om den enskilde engelsmannen. »En John
Bull till häst.» Oscar II hos Linck, Konung Oscar II,
25 (1846). »Någon undangömd Schweizer- eller
Tyro-lerdal, der ännu ingen allt prosaiserande ’John Bull’ satt
sin patenterade klack.» A. J. Afzelius, Småplock 33
(1858).
Jöns.
1) Med syftning på dumhet och inskränkthet.
Så redan i följande språkprof från 1600-talet:
»[Kristus] effterfrågade icke hwadh the affwundzfulle
*) Samma förklaring har framställts i bref till förf. af lektor
Åström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
