Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flickan. Hon tyckte detsamma. Och så togo gubbarna sig en gök på det.
och det blef ändå konjak i den göken. Och så var saken klår.
Men så skulle de till att tala om hemgiften, och då var Jan Anders så
själaglad, så han skulle göra sig qvick, och derfor sa’ han som så:
“Om vi skulle ge dem det stycket, som är emellan gärdsgårdarna. Det
skulle allt bli ett litet nätt plogland, der fårorna kunde löpa jemnt,"
tyckte han.
Lars Anders började dra öronen åt sig. Han trodde, den andre ville
drifva med honom, och derför tittade han snedt på Jan Anders.
“Hvad var det du sa’?” sade han.
“Jag sa1 väl inte något farligt?” tyckte Jan Anders.
“Den gamle ormen sitter allt i dig,” sa1 Lars Anders. “Du har nog
inte glömt, hur du gick och knogade uppe i stenröset.”
Men då var det Jan Anders, som blef arg. Han flög upp ifrån stolen
och började skälla på Lars Anders för allt möjligt både likt och olikt. Han
drog sta1 med tjufmjöl k ningen igen, och Lars Anders började på att tala om
tjuren. Karolina kom med och satte i att skrika, så det kunde höras lång
väg. Och flickan började storgråta. Ty det var inte långt ifrån, att
gub-barna hade tagit till att slåss igen. Lars Anders ref till sig mössa och käpp
och gick i vredesmod sin väg. Och så var det slut med det frieriet.
Men den, som var mest rasande för den historien, det var Lars
An-derses pojke! Han kunde inte begripa, att han inte skulle kunna få gifta
sig, för att fadern gick och stälde till gräl med Jan Anders för rakt
ingenting. Och hade han haft något att komma med, så hade han gift sig ändå.
utan att fråga hvarken far eller mor.
Dessutom var han förargad på den der gärdsgårdshistorien. Ty så
fort han kom ut i bygden, tyckte han, att folk tittade på honom för den der
usla historiens skull. Och han skämdes för gärdsgårdarna, som om han
hade bygt dem båda två sjelf.
När det derför hade gått ett år, så började han fundera på, om han
inte skulle kunna göra något för att befrämja giftermålet. Han hade nog
talat vid Lars Anders, men fadern ville inte höra på det örat. Han sa’ soiu
så, att när han var död, kunde sonen göra som han ville. Men så länge han
lefde, skulle ingen komma och säga, att hans son var gift med Jan Anderses
dotter. Men då hittade pojken på, att han skulle tvinga fadern, och en
vacker dag tog han yxan och gick ut i skogen.
Lars Anders undrade, hvad pojken skulle göra med yxan ute i skogen,
när de inte hade något att hugga. Han gick efter, för att se, hvad sonen
skulle ta sig till. Och när han kom upp på backen, fick han se pojken, som
stod med yxan i högsta hugg och höll på att rifva ner gärdsgården, allt
hvad han orkade.
“Är du elfvabefängd, Kalle?” skrek gubben. “Ska’ du hugga ner.
hvad far din har bygt upp?”
“Det rör mig inte,” tyckte Kalle och högg, så att splintorna flögo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
