Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
GENEVIÈVE. 236
fall af hosta och qväfning. Förskräckt trodde
Augustine ett ögonblick, att hon skulle dö; det qvinliga
som fans qvar hos henne vaknade, och hon egnade
henne sina omsorger med mer ömhet, än man
kunnat tro. Då etern, som hon lät henne inandas,
upp-lifvat det stackars barnet, då hon återfått sin vanliga
blekhet och hennes drag sitt lugna uttryck, drog
Augustine en suck af lättnad och satte sig närmare
henne för att vara bättre till hands att hjelpa henne.
Det dröjde en stund, innan Céline kunde tala.
— Tack, sade hon, ni skötte mig så bra . . .
— Det förvånar er, eller hur? sade Augustine
bittert; ni trodde mig inte ens i stånd till det. I
era ögon är jag ett djur.
— Nej, sade Céline, eftersom jag begär att få
älska er och hoppas, att ni också skall komma att
hålla af mig litet.
Augustine syntes förvånad, men svarade:
— Det der är bara ett talesätt. Ni kan inte
hålla af mig, och jag vill inte hålla af er . . . Vi äro
för olika. Hvarför skulle ni hålla af mig?
Det var en brydsam fråga. Céline ville icke
säga: för er brors skull. Hon kunde heller icke
göra begripligt för henne, att i en djupt känslig själ
är medlidande kärlek.
Augustine steg upp för att gä.
— Stanna, sade den sjuka. Jag känner, att jag
får ett nytt anfall.
Det fick hon verkligen. Augustine vårdade
henne på samma sätt, men mindre vänligt än förra
gången. Hon tänkte, att Céline ville begagna sig
af sin sjukdom för att vinna henne, och hon ville
icke bli vunnen. När Céline sade: »Ni kommer ju
igen», svarade hon också:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
