Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
237
— Nej! jag tycker inte om att se menniskor lida.
Men då hon höll handen på låset, vände hon
sig om och sade:
— Ni är god. Ni har talat till mig, som om
jag vore af samma slag som ni. Gud vet ändå, att
det är skilnad. Om någon kunde rädda mig, så
vore det ni. Farväl!
— Välkommen åter, vidhöll Céline, lycklig öfver
dessa oväntade ord.
Då fru Grégoire kom hem på qvällen efter
några timmars frånvaro, var rummet tomt, och på
bordet fann hon ett bref. Helt bestört begaf sig
den goda frun till Céline och sade till henne:
— Jag tror hon gått, stackare.
— Är det möjligt? . . . Åh, hvilken sorg för
Jacques . . . Men är ni viss, att hon inte kommer
tillbaka? . . .
— Här är ett bref, som skall säga oss det. Jag
har inte mina glasögon, läs.
— Det är till Jacques, sade Céline.
Fru Grégoire måste vänta.
Då Jacques kom på qvällen, öppnade han
brefvet med darrande hand.
»Jag går min väg», hade den stackars flickan
skrifvit, »jag återvänder till dem, som likna mig:
Jag vill icke vidare se denna Céline, som ingenting
ondt gjort och snart skall dö. Hon har varit god
mot mig, det glömmer jag aldrig.
Farväl, Jacques. Glöm, att du har en syster.
Hon skall ej mer plåga dig.
Augustine.»
— Och inte ett ord till mig! . . . sade fru
Grégoire, medan de båda andra sutto tysta, sedan de
läst brefvet; jag, som mottagit henne i mitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
