Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE. 238
238
rum och delat mitt bröd med henne! ... Ja,
uppoffra er för andra . . . sådan blir er belöning.
Ingen svarade henne.
XXIV.
Alla, som sett det, påminna sig säkert vårens
skönhet det förfärliga året; dess blåa himmel, dess
floder af ljus, blommorna, som logo i minsta
trädgårdstäppa, som hängde i klasar på murarne,
foglarne, som sjöngo, liksom utom sig af glädje.
Hvilken ironi!
Jacques hade blifvit sårad vid sista utfallet och
kunde lemna ambulansen först i medlet af april.
Ännu svag och blek som han var efter sitt långa
lidande, gälde hans första besök Céline. Han visste
af hennes far, att hon icke var bättre: det var
Le-beaus stående uttryck, ty han kunde icke tillstå för
sig sjelf, att hans dotter gick bort och att de dagar
hon ännu skulle stanna hos honom voro räknade.
Han egde en ovanlig förmåga af frivillig förblindelse,
och ingen hade mod att taga honom derur, icke
ens Céline, ehuru hon emellanåt lät undfalla sig
ord, som bort öppna hans ögon.
Då Jacques kom in, var Geneviève den första
han såg; hon satt bredvid Céline och höll hennes
hand i sin. Hon hade blifvit litet blekare; hennes
ansigte hade fått ett uttryck af allvar och
fasthet, som kontrasterade med hennes stora ungdom.
Man såg, att de sista månaderna varit att räkna
som år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
