Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken. Själen - III. Menniskans vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
källa i det yppersta sköna. Det är häri, isynnerhet häri,
som menniskan tolkar sig sjelf genom egenskaper hvilka ej
tillhöra materien, men beröra det oändligas sfer; det är
isynnerhet genom konsten som hon står i förbindelse med
det oförgängliga ljuset och för alltid binder det vid
odödliga mästerverk . . . Jag har framför mig det eländiga
stoftet, den liflösa materien, en klump lera. Min inspirerade
själ har uppfångat den synliga typen för en öfvermensklig
dygd, uttrycket för hjeltemod, sjelfuppoffring, kärlek och
hängifvenhet, Lerklump, du handfull jord från någon
fuktig grop, jag skall i dig ingjuta min själs ingifvelse! i dig
skall min ande antaga form! i dig skall den sublima typ,
som min själ begrundar, uppenbara sin synliga glans! i dig
skola min tankes slag spritta! och då min eländiga
qvarlefva, försjunken i en namnlös nesa, för längesedan skall
hafva försvunnit från de lefvandes rike, då mitt namn
kanske för längesedan skall hafva utplånats ur slägtenas
historia, skola under ännu fyratio sekler de, som betrakta
dig, äfven skåda min tanke! millioner hjertan skola ha
klappat och skola ännu klappa i takt med mitt! och inför dig
skola andarna böja sig, för att helsa den gudomliga egenskap
af hvilken en stråle skall bilda din oförgängliga gloria.
Den menskliga naturens herrligaste egendom skulle ej
vara mer än ett lockbete i verldsalltets mekaniska teori. Det
sanna och goda försvinna såväl som det sköna. Förgäfves
sätta våra motståndare emot oss sitt exemplariska och
tadelfria uppförande. Det är här icke fråga om
inkonseqvenserna af deras lefnadssätt, utan om konseqvensen af deras
lära. Nåväl, logiskt taladt, kan ateismen icke, utan att
motsäga sin egen princip, uppgöra någon moral.
»Materialismen», säger mycket riktigt Patrice Larroque, »kan
ingenting annat än beröfva det menskliga lifvet allt allvar och
allt värde . . . och förse med skäl dessa män, de
föraktligaste bland alla, som låta skickligheten bestå i att på
möjligast säkra sätt begagna sig af sina likars elände och
moraliska brister.»
Vi vilja gerna tro, att alla materialisterna derför icke
äro förderfvade menniskor, och vi göra oss ej till något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
