Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken. Själen - III. Menniskans vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eko för dem som beskylla dem för att lefva »försänkta i
utsväfningarnas rus». Vi känna män och qvinnor, hvilkas
hedersamma och oförvitliga lif är ett mönster för moralitet,
fastän de hvarken tro på Guds eller själens tillvaro. Men
vi kunna ej underlåta att erkänna, att enligt deras eget
system denna hederlighet endast är en temperamentssak och
att om de äro rättfärdiga och goda, om de ha samvete,
om de äro välvilliga och kärleksfulla, om de motstå vissa
förödande lidelser, om de bispringa eländet, om de ej offra
åt guldkalven, om de föredraga rättskaffensheten och
renheten framför de tvifvelaktigt förvärfvade rikedomarna, så
är det icke deras system de ha att tacka för detta
moraliska värde, utan en inre öfvertygelse som leder dem utan
deras vetskap och protesterar emot deras ord och deras
filosofi. De äro icke moraliska derför att de äro skeptiska;
de äro det, fastän de äro skeptiska. Och i sjelfva verket,
hvad är en moralitet utan grund, förnuft och mål?
Visserligen tro vi på en moral, oberoende af
katolicismen, af sjelfva kristendomen och i allmänhet oberoende af
hvarje religiös form; men vi tro ej på någon moralitet som
är oberoende af sjelfva gudsidéen. Om den fysiska
ordningens sanningar allena funnes till, om de sanningar, som
vi påstå tillhöra den moraliska ordningen, endast vore myther,
då tillstå vi att sjelfva moralen skulle i våra ögon vara en
utopi och hedern en naiv dumhet.
Men det finnes andra böjelser än materiens. »Den
menniska, som på ett giltigt sätt tillbringar sina dagar
eller snarare icke använder hela sin tid på att se sin
lekamliga del till godo», säger en stor astronom[1], »röner behof,
i hvilka sinnena ej ha någonting att göra; hon erfar
smärtor, njutningar, som icke ha någonting gemensamt med
lifvets obetydligheter. Och när dessa smärtor, dessa
njutningar en gång uppenbarat sig med en viss styrka, så kan
hon ej längre förblanda dem med dessa som de djuriska
böjelserna gifva: hon känner att de äro af ett annat slag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
