Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Den tidigaste järnframställningen i vårt land - B. Den första gruvbrytningen och hyttanläggningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under den första tiden, då blåsbälgen sattes i
rörelse med trampning, måste malmens nedsmältning
äga rum så nära fyndorten som möjligt. Merendels
anlades ugnarna eller låt oss säga hyttorna vid
mindre vattenfall, med vilkas kraft blåsbälgarna
drevs. Då man, såsom H. Nelson påvisat, icke
kunde begagna sig av större fall med deras, särskilt
under snösmältningen, stora vattenmassor, anlades
dessa små hyttor vanligen i någon liten dal vid ett
mindre fall vid sidan av de stora dalgångarna och
så nära gruvan som möjligt.
Från hyttan forslades råjärnet på slädar till
hammarsmedjan för vidare bearbetning. Även här
eldade man okolad ved. Först mot slutet av
1400-talet började hammarsmederna ersättas med
stångjärnshammare, som även behövde trä och träkol till
uppeldning. Detta hade till följd, att på en relativt
kort tid blev skogen i närheten av gruvorna
uthuggen och en stark vedbrist gjorde sig kännbar,
som ofta nog måste ha varit rent katastrofal, i
synnerhet när stångjärnshamrarna tillkommit. Ved
måste anskaffas från andra håll, men även där
stötte man på svårigheter, ty på de närmaste
orterna bedrev man även bergsbruk och behövde
själv sin ved.
Till allt detta kom en rätt ojämn fördelning av
livsmedlen; blev skörden dålig eller rådde en mera
omfattande gruvdrift i ett mindre revir, så räckte
lagren ej till för det nödtorftiga behovet, och det
var ej alltid så lätt att anskaffa livsmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
