Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Nya omvälvningar inom järnindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väldiga amerikanska och tyska koksugnarna. Beräknar
man för de svenska större masugnarna en
produktion av 15,000 ton årligen, så uppgick de förras till
105,000—120,000 ton tackjärn årligen; de stora
masugnarna i Hamborn hade till och med en
kapacitet av 600 ton per dygn.
En förbättring i dessa förhållanden kunde endast
uppnås genom att sänka priset på varan, vilket åter
endast kunde ske genom att inskränka
träkolsförbrukningen. Några nämnvärda stenkolslager äga vi
ju ej i vårt land, importen av engelska stenkol
uppgick 1913 till 5 mill, ton, en högre import vore ej
hälsosam för vår handelsbalans. Det oaktat anlades
masugnar med kokseldning (Oxelösund) och med
blandning av träkol och koks. Emellertid riktade
sig allas blickar på en annan, ännu föga utnyttjad
kraft, de ”vita kolen”. Den förnämsta uppgiften
för de svenska fackmännen blev nu att ställa
elektriciteten i hytt- och järnindustriens tjänst. De
första försöken gjordes i Gysinge, där Kjellin
lyckades sätta en elektrisk smältugn i drift. År 1909
lät Jernkontoret uppföra elektriska försöksugnar
vid Trollhättan, som visade sig gångbara. År 1912
sattes en Rennerfeltsugn i gång i Hallstahammar.
Under och efter kriget uppfördes ett större antal
elektriska masugnar och smälthärdar, bl. a. 5
elektriska masugnar i Domnarvet med en årlig
produktion av 55,000 ton tackjärn, 5 i Hagfors, 1 i
Söderfors, 1 smältugn i Kolsva, 1 i Hallstahammar,
1 i Surahammar, 1 i Porjus, 2 ugnar och 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
