Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Nya omvälvningar inom järnindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under perioden 1833—1850 användes i medeltal
2,12 ton malm till 1 ton tackjärn, 1901—1010 åtgick
endast 1,8 ton och 1910—1920 blott 1,5 ton.
En annan strävan gick ut på att höja järnhalten
i den malm, varmed masugnarna beskickades, för
att därigenom minska åtgången av det allt
dyrbarare träkolet. Malmen underkastades därför en
noggrannare skrädning än förut, men det stora
framsteget gjordes först med anläggandet av de
nu så betydelsefulla anrikningsverken, vari
malmen pulvriseras och det fyndiga materialet eller
”sligen” skiljes från det ofyndiga. Det första
anrikningsverket anlades i Långban i Filipstads bergslag
i slutet av 1870-talet. År 1897 uppfann G. Gröndal
sin magnetiska separator, varmed han ur
finkrossad malm i vått tillstånd framställde en i det
närmaste fosforfri, starkt järnhaltig slig, som
pressades till briketter. Den första briketteringsugnen
anlades 1902 i Bredsjö i Hjulsjö.
Av mellansvenska malmer producerades årligen
| Slig | Briketter | |
| ton | ton | |
| 1905—1910 | 239,668 | 167,353 |
| 1911—1915 | 640,192 | 297,292 |
| 1916—1920 | 875,014 | 205,939 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
