Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om jernhandteringens ståndpunkt i Sverige vid början af år 1873
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
jernmalm insprängd mycket qvartsrik gneis. Dessa uppträda vexelvis, och det
hela utgöres sålunda af ofta flera hundra med hvarandra parallela malmränder,
som äro mellanlagrade af qvarts- eller gneisstrimmor. Ju betydligare de sednare
äro i förhållande till de förra, desto rikare är naturligtvis malmen.
Oftast ligga emellertid jernmalmslagren icke omedelbart i gneisen, utan äro
i närmaste hand omgifna af andra bergarter, som i sin ordning sjelfva äro in-
lagrade i gneis. De förnämsta jernmalmsfyndigheternas omhöljen utgöras af
hälleflinta, såsom vid Dannemora i Upsala län, eller hälleflintartad gneis, »Eurit»,
såsom vid Persberg i Wermland; men jernmalmerna kunna också vara omlagrade
af glimmerskiffer, såsom vid Dalkarlsberg i Örebro län, och stundom kan ändt-
ligen jernmalmen älven ligga inbäddad i kornig kalksten, såsom vid Norbergs
Klackberg uti Westmanlands och Långvik i Kopparbergs län. För öfrigt är
kalkens uppträdande i jernmalmsfyndigheterna vanligtvis ganska oregelbundet.
Anmärkningsvärdt är slutligen, att jernmalmslagren i »hängandet» och »liggandet»
ofta äro begränsade af särskilda mineralmassor, s. k. skölar, som för det mesta
utgöras af klorit och talk.
De svenska jernmalmslagrens likasom de dem omgifvande bergarternas
stupning är i följd af den fasta klyftens många veckningar mycket olika, men
vanligtvis närma de sig vida mera till vertikal- än till horisontalplanet. Utom
denna sidostupning hafva jernmalmslagren oftast äfven en stupning i strykningens
riktning eller ett »fallande fält». Likasom i längd- eller strykningsriktningen
hafva de stundom också visat sig utkila mot djupet, men följer man stupningen
vidare nedåt, så påträffas vanligen förr eller sednare en ny malmlins.
Blodstenarne innehålla stundom nästan ingen annan lagerart än qvarts.
I allmänhet äro de dock äfven mer eller mindre bemängda med andra mineralier,
såsom pyroxen, hornblende, chlorit, epidot och granat samt kalkspat; men i ännu
högre grad är detta händelsen med de magnetiska jernmalmerna, som för det
mesta äro mindre sura, »torra» eller kiselsyrerika än jernglanserna. Af de sist
nämnda finnas många, som, för att i masugnen lemna bilisikatslagger, måste
beskickas med 30 % och till och med ännu mera kalk; men de magnetiska jern-
malmerna erfordra för samma ändamål sällan mer än 10 å 20 % kalk. Ofta
behöfva de dock endast en helt ringa kalktillsats, och rätt många jernmalmer
finnas äfven, som äro, hvad man kallar »engående», hvarmed förstås, att de äro
blandade med sådana proportioner af de ofvan nämnda och stundom äfven andra
mineralier, att de i masugnen icke erfordra något beskickningsämne. Till dessa
hör bland andra Dannemora-malmen. Somliga jernmalmer äro ändtligen kalk-
rika, och dessa blifva vid masugnarne blandade med de qvartsfijrande »torra»
malmerna, hvarföre de också kallas »biandstenar». Dessa företrädesvis kalk-
förande jernmalmer äro med få undantag magnetiska och ofta ganska mangan-
rika, såsom t. ex. Långviksmalmen, som håller vid pass 8 % manganoxidul, samt
de magnetiska jernmalmerna från Klackberg i Norberg, af hvilka Granrotsmalmen
håller 7 till 10 % manganoxidul.
Den manganrikaste bland de i Sverige hittills använda jernmalmerna är
den vid Schisshyttan i Kopparbergs län för tillverkning af spegeljern begagnade
magnetiska jernmalmen från det närbelägna Svartberget. Denna malm håller
13 k 20 % manganoxidul, hvilken tyckes härröra deraf, att lagerärten till vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
