Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ȁven om stoikern talar om en gud och allas
fader, så förstår han därunder det natursammanhang
som förbinder alla skapade väsen med
varandra, han uttrycker så medvetandet om sin
samhörighet med det hela. Samtidigt betraktar han
världens förvändhet och uselhet med en förnäm
själs resignation. Den genomgripande, allt
övervinnande mänskokärlek, som även gör förböner för
förföljarna, känner han ej. Och just häri ligger
storheten, renheten och klarheten i Jesu fordran i
öppen dag. Den som ber för sina fiender tappar ej
bort sig i onaturlig asketisk självuppgivelse, utan han
befriar sin själ från ondskans tryck. Om Jesus vid
korsfästelsen beder: fader förlåt dem, ty de veta
icke vad de göra, så hävdar han den mänskokärlek
som för guds skull övervinner allt hat och
bitterhet. Bönen till gud, som förlåter oss vår skuld,
styrker viljan till förlåtande kärlek. Gud för den
frommes sak, som för guds skull avstår från
vedergällning. Därför har Paulus förstått sin Herres vilja
riktigt, när han med hänsyn till Deut. 32: 35 skriver:
Hämnens icke själva, mina älskade, utan
lämnen rum för guds vrede. Ty det står skrivet:
min är hämnden, jag skall vedergälla, säger
Herren (Rom. 12: 29).»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
