- Project Runeberg -  Om livets korthet /
44

(1918) [MARC] Author: Seneca Translator: Johan Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om livets korthet - XV - XVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 44 —

medan de försumma det närvarande och gå i fruktan för
vad komma skall. När de stå inför slutet, då först inse
de, men för sent, att de under ett helt liv ingenting uträttat
ehuru de jämt haft mycket att göra.

XVI.

Du skall icke tro, att den omständigheten, att de
understundom anropa döden, är något bevis för att deras liv är
långt nog. I sin fåvitska blindhet plågas de av famlande
känslor, som även stöta på det de frukta. Döden önska
de sig ofta just därför, att de frukta den. Ej heller är det
något bevis på att de leva ett långt liv, att dagen ofta
synes dem lång, att de klaga över att timmarna skrida så
trögt, under det de vänta på den bestämda tiden för
middagsmåltiden.

Ty när de icke längre ha sina sysselsättningar, så bli
de nervösa i sin sysslolöshet och veta icke, hur de skola
använda eller framsläpa de lediga stunderna. Därför söka
de med iver något nytt att göra, och all den tid, som
förflyter emellan deras olika bestyr, finna de olidlig. De skulle
vilja hoppa över den, alldeles som, när dagen för ett
gla-diatorsspel är kungjord eller när den bestämda tiden för
något annat skådespel eller nöje avvaktas, de pläga säga, att
de skulle vilja hoppa över de mellanliggande dagarna.
Varje uppskov med något, som är föremål för deras
förväntan, synes dem långt. Men den stund, de så häftigt
åtrå, är kort och försvinnande och blir ännu kortare
genom deras eget förvållande: de jaga nämligen från ett
till ett annat och kunna icke ens fasthålla vid ett enda begär.
Deras dagar äro icke långa, men de äro dem
förhatliga. Men däremot nätterna 1 Huru korta synas dem icke
dessa, tillbragta i skökornas famn eller där vinets floder
strömma!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:38:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livkort/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free