Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom. Och jag fortfor att visa vad som fanns hos mig.
Det fanns tillfällen då jag kom in med större
ostronlast på Raketen än någon annan tvåmansbåt. En
gång, då vi seglade på tjuvfiske långt ut i viken, var
min båt den enda som i daggryningen var tillbaka på
ankarplatsen vid Sparrisöarne. Eller den
torsdagskvällen, då vi seglade i kapp och jag kom in först med
Raketen, utan roder till och med, och skummade
grädden av fredagsmorgonens marknad.
Men det var icke endast vad jag utförde till sjöss
som man räknade med. Vad som satte kronan på
verket och förvärvade mig titeln »Prinsen av
Ostronbankarna», var att jag alltid i land var en god kamrat
med mina pengar och bjöd som en hel karl. Föga
drömde jag om att den tid skulle komma, då hela
sjösidan av Oakland, som i början gjort mig så häpen,
en gång själv skulle häpna över det sataniska i allt
vad jag tog mig till.
Men ständigt och jämt och överallt var livet
sammankopplat med att dricka. Krogarna äro de
fattiges klubbar och mötesplatser. Vi kommo överens om
att träffas på krogarna. Vi firade vår goda tur, eller
gräto över våra bekymmer på krogarna. Vi blevo
bekanta på krogarna.
Skall jag någonsin kunna glömma den
eftermiddag, då jag blev bekant med »Gamle Skrapnosen»,
Nelsons far? Det var på »Sista Resursen». Johnny
Heinhold presenterade oss. Att Gamle Skrapnosen
var Nelsons far var i och för sig märkvärdigt nog. Men
det var mer än det. Han var ägare till och skeppare
på skonaren Annie Mine, och en dag kunde jag
kanske komma att segla som gast med honom. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
