Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 276
måste gifva ut däraf och tända nya lif? Men då
lefver man också själf i dessa nya lif, lefver i dem
i evigheters evighet... O, hvad allt detta syntes
henne stort och förunderligt... Hon och Eugen
lefde ju i de här fyra små varelserna... allt, allt
hos dem var bara han och hon tillsammans. Och
när han och hon en gång dogo, då skulle de
fortsätta att lefva i sina barn... Och när dessa
växte upp och fingo egna små barn — alltjämt
skulle Dora och Eugen tillsammans följa den nya
lifsströmmen ... O, lif... underbara, härliga lif
med dina pändliga vidder, med din blånande
fjärran horisont! Och midt i sin ångest och smärta
kände hon plötsligen en berusande glädje öfver
lifvets och evighetens härlighet... Nej, det var
ju ingen möjlighet att skiljas, då man så förenats
— om cle än reste till världens ände för att slippa
se hvarandra, de: skulle ändå fortsätta att lefva
tillsammans i sina barn. Då man en gång i
kärlek gifvit sig åt hvarandra, kan man aldrig mera
skiljas — det är kärlekens himmel och helvete.
Nu förstod hon som; aldrig förr hvarför Eugen
satte äktenskapet så högt, hvarför han en gång
sagt: »För (mig är det ett sakrament och fläckas
det, är mitt lif förstördt.» Hon tyckte då att
han lät så öfverdrifven, så öfverspänd — men det
tyckte hon ej mera.
Och det var hennes egen lilla dotter, som
lärt henne (detta.
»Pappor och mammor ska’ alltid vara goda
vänner...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
