Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
genom Wadköpings gator den första solsöndagen
i mars är en feghet. Jag går i kapp henne och
öppnar ett samtal. Medardus följer mitt exempel,
Ljung håller sig alltjämt bakom.
Detta är min första seglats till Pafos ö. Det
ligger ingen glans över den, intet jubel. Rasslet
av klackarnas klamp i den sandiga, smutsiga
snöskorpan får ersätta cittrors och cymbalers ljud.
Mitt hjärta är tungt och oroligt. Men vårvinden
skjuter på, pressar mig framåt. Jag skulle önska,
att den sloge om och förde mig till den hamn där
min mors förklädesband är hamnvimpel. Men den
slår inte om. Vi möta bekanta i tjogtal. Jag hälsar,
Medardus hälsar, flickan pratar och skrattar. Hon
kunde åtminstone ha hållit sig litet tystare!
Medardus vill undvika Stortorget. Varför det? säger jag
och vi styra tvärsöver det oändliga torget. Emot
oss komma tre personer, två herrar och en dam
alldeles som vi. Damen är Elsa de Lorche,
herrarna hennes man och min far. Medardus sluter
sig plötsligt till Ljung. Jag hör några hesa
viskningar bakom mig. Jag aktar intet. Jag går tätt
förbi de tre, i det jag artigt hälsar. Elsa de Lorche
småler mot mig men kan näppeligen dölja sin
förvåning. Far rodnar! Jag går som en drucken,
den där med uppbjudande av sina yttersta krafter
bevarar sin hållning. Rör vid honom och han faller.
Ingen rör vid mig.
Äntligen komma vi in på gården, där flickan
har sitt logi. Det är plåtslagarens gård, densamma
där jag i en dimmig forntid red på kyrktuppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
