Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 387-388 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenledning (T. wasserleitung; Fr. eaux, distributions d'eau; Eng. waterworks), en anläggning, genom hvilken vatten från en mer eller mindre aflägsen plats kan ledas till ett samhälle för tillfredställandet af dettas behof af lämpligt vatten för hushållen eller för industriella och kommunala ändamål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beräknas 20–30 l. pr innev. och dygn; till ett karbad
i privat hus 350, i offentliga badhus 500 l.; för en
häst 50, nötkreatur 25–50, kalf eller får 8 och svin
13 l. i dygnet; till spolning af vattenklosetter
en gång 5–6 l. o. s. v. Förbrukningen af vatten
är naturligtvis mycket olika i olika samhällen. I
Nord-Amerikas städer är hela åtgången under året pr
individ och dygn i allmänhet större än i Europas.

Följande tabell visar den totala vattenförbrukningen i
åtskilliga större städer, fördelad på innev. och dygn
under de år, då de angifna folkmängderna förefunnos:

	Innev. i tusental	Liter pr innev. o. dygn
Rom	303,4	1,000
Washington	112	700
Marseille	318,9	450
Chicago	503,3	431
Boston	416	348
New York	1,206,6	297
Cincinnati	256,7	287
Glasgow	511	238
Hamburg	418,4	237
Dresden	220,8	228
Frankfurt a. M.	136,8	223
Paris	2,269	215
Edinburgh	206	180
Dublin	318,9	172
Leipzig	149	150
Budapest	320	140
Lyon	342,8	140
London	3,378	135
Liverpool	625	108
Wien	730	100
Kalkutta	794,6	95
Petersburg	700	95
Manchester	685	94
Bombay	645	90
Köpenhamn	255	83
Stockholm	232,3	81
Berlin	1,122,3	75
Neapel	448,3	70
Madrid	477	15.

Vid de flesta vattenledningar ökas vattenförbrukningen
hastigare än folkmängden. Så var per innev.
och dygn förbrukningen i Paris 67 l. år 1861
och 165 l. år 1881, i Stockholm 36 l. år 1869,
53 l. år 1879 och 81,5 l. år 1889. – 2. Vattnets
anskaffande. Vattenledningarna matas från sjöar
och floder eller från källor och brunnar. Då
vatten icke på något af dessa sätt kan erhållas i
tillräcklig mängd, måste regnvatten på ytan af en
större terräng uppsamlas i en vattenbehållare. Bland
märkligare anläggningar af sistnämnda slag må nämnas
Liverpools damm. Vyrnwys floddal i grefsk. Montgomery
har nämligen förvandlats till en stor sjö (7,6
km. lång, 0,4–1 km. bred; dess största djup är 25,6
m.). Denna behållare rymmer omkr. 55 mill. kbm. För
att bilda denna sjö uppfördes tvärs öfver floddalen
en murad damm, hållande i öfverkant 357,5 m. i
längd. Kostnaden för detta arbete, som blef färdigt
1889, och hvartill hörde bortflyttning af en i dalen
befintlig by med kyrka och skolhus, beräknades till 54
mill. kr. – 3. Vattnets beskaffenhet. Förutom att vara
klart, välsmakande, färglöst samt fritt från
föroreningar och skadliga beståndsdelar bör vattnet
hafva en temperatur af 7–12° C. samt dessutom vara
mjukt. Hårdt vatten sönderdelar tvål och kan ej
med fördel användas till tvätt. Sjö- och flodvatten
är vanligen mjukt. Hårdt är deremot brunns- och
källvatten. Ytterst sällsynt förekommer vatten,
som eger samtliga anförda goda egenskaper. Vattnet
måste derför renas, innan det kan användas. –
4. Vattnets rening. Den vanligaste reningsmetoden
är att långsamt filtrera vattnet genom ett sandlager
af 1–2 m. mäktighet. Dertill användas filtrerbäddar
(fig. 3),

Fig. 3.

vanligen af murverk eller beton. Det ofiltrerade
vattnet utbredes öfver sandlagret, och de i
vattnet befintliga uppslammade ämnena och lefvande
organismerna jämte större delen af bakterier afsätta
sig på sanden. Äfven minskas genom filtrering icke
obetydligt de i vattnet upplösta organiska ämnenas
mängd. Det filtrerade vattnet uppsamlas i en under
sanden befintlig kanal och ledes genom rör till
en renvattensreservoar, hvarifrån det antingen
genom sjelftryck eller medelst pumpverk införes i
rörnätet. För att hindra sanden att medfölja det
filtrerade vattnet finnas flere lager af olika
stensorter, från ärtstora stenar närmast sanden
till äpplestora. Den gröfsta sorten lägges på
filtrets botten och står genom sina mellanrum i
förbindelse med den kanal, i hvilken utloppsröret
inmynnar. I st. f. de gröfsta stensorterna anläggas
numera täckta kanaler af tegel på filtrets botten
(fig. 4). Dessa kanaler intaga mindre utrymme än
stenarna, och filtrerbäddarna kunna på detta sätt
göras grundare och billigare. –

Fig. 4.

Då ensamt sandfiltrering ej är tillfyllest, har man sedan
länge användt jern till vattnets rening. Professor
Bischofs »spongy iron» (fint fördeladt metalliskt
jern), som användes i mindre filtrerapparater
för vatten till hushållsbehof, har visat ett godt
resultat. I stor skala nyttjas »Anderssons patent
revolving iron purifiers» för rening af Nethes
flodvatten för Antwerpens vattenverk. Vattnet
genomlöper några minuter en roterande jerncylinder, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>