Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den egyptiska arkeologien, som bäst och
framgångsrikast studeras i förening med gräfningar
på de gamla ruinplatserna eller med besök i redan
uppgräfda fornlemningar, förutsätter ett grundligt
inträngande i den egyptiska geografien. Sistnämnda
fack, hvars egentliga grundläggning och utveckling
som vetenskap får tillskrifvas en ende mans — tysken
Heinrich Brugschs — förtjenst, är mer än de flesta af
egyptologiens undervetenskaper egnadt att ådagalägga
vidden och omfattningen af den egyptiska materiella
odlingen. I en »geografisk ordbok» (1877–80),
omfattande 1,420 foliosidor, har den berömde forskaren
lemnat en redogörelse för namnen på det forna Egyptens
»nomer och deras hufvudorter, tempel och sanktuar,
städer, byar och begrafningsplatser, haf, Nil-flod
och -mynningar, sjöar, kanaler, sumpmarker, dammar
och hamnar, dalar, klyftor, berg, öar och holmar
o. s. v.» (såsom uttrycket på arbetets titelblad
lyder), men man misstoge sig högeligen, derest man
förmodade, att härmed Egyptens geografiska material
på långt när vore uttömdt. Sjelf har Brugsch icke
gjort sig skyldig till ett dylikt antagande, och hans
efterlemnade samlingar torde nog innehålla värderika
bidrag till den egyptiska geografiens fullständigande.
En arkeologien mycket närstående vetenskap är
konsthistorien, hvilken i Egypten företer en långt
rikare och fylligare utveckling, än det populära
föreställningssättet i allmänhet tyckes inrymma
deråt. »Kanon», »hieratisk» o. d. äro slagord,
som man ofta möter, då det talas eller skrifves
om egyptisk konst, men hvilka icke ega större
berättigande i denna än inom andra områden af
konstens historia. Härmed nekas icke, att den
egyptiska konsten i vissa af sina yttringar måste
använda »konventionella» uttryckssätt, liksom att den
emellanåt skattade åt hvad man kallar »manér». Men om
hvilken konst i äldre eller nyare tider gäller icke,
till någon del åtminstone, detta? Egyptiska konstens
för oss största betydelse ligger deruti att den delvis
förberedt och jämnat vägen för den grekiska konsten,
hvilken ingalunda är autokton, men väsentligt, liksom
den grekiska odlingen i det hela, påverkats af de
gamla österländska folkens stordåd på detta som på
andra odlingens områden.
Den egyptiska mytologien har, såsom naturligt
är, ett synnerligen betydande arbetsfält. Detta
framgår redan deraf, att egypternas literatur är
väsentligen religiös, hvarigenom det material, som
måste sägas vara underlag för mytologisk forskning,
blir snart sagdt outtömligt — åtminstone för en
ensam forskare. Betecknande i detta afseende torde
ett uttalande af en fackman på egyptiska mytologiens
område, engelsmannen Le Page Renouf, få sägas vara:
»Jag har flere gånger börjat göra samlingar till en
egyptisk mytologisk ordbok, men hvar gång ganska snart
måst afbryta försöket på grund deraf att materialet
aldrig tycktes vilja taga slut».
Äfven metrologi, numismatik m. fl. tillhöra antalet
af egyptologiens underordnade vetenskaper, och de
forskare, för hvilka naturvetenskapernas historia
från en eller annan synpunkt utgör ögonmärket,
skola så till vida för visso hafva mycket att lära
af de forne egypterna på matematikens, astronomiens,
botanikens, zoologiens, kemiens,
mineralogiens, medicinens m. fl. vetenskapers
områden.
Såsom redan af denna korta öfversigt torde framgå,
får egyptologien icke betecknas såsom något slags
specialvetenskap. Den bör sålunda icke, lika litet
som någon annan filologi — t. ex. den grekiska eller
latinska —, betraktas som en »specialitet». Allra
minst torde ett dylikt betraktelsesätt få göras
gällande vid en jämförelse med nyssnämnda filologier.
Ty om någon vetenskap, sammanställd med de klassiska
filologierna, måste förefalla omfångsrik, så är det
i sanning egyptologien. Dess intima förhållande
till grekisk filologi, liksom till det semitiska
språkstudiet, gör, att denna unga vetenskap
ingalunda kan sägas vara isolerad i raden af vår
tids humanistiska vetenskapsgrenar, bland hvilka
historien särskildt till densamma står i största
förbindelse. Egyptologien har ju skänkt historien en
tidrymd på ett par tusen år, hvilken, innan man lärt
de egyptiska monumenten att tala, liksom företedde ett
enda jättestort oskrifvet blad i häfdernas bokrulle.
Egyptologiens historia. Sedan kunskapen om det
egyptiska språket och skriften en gång gått förlorad —
den yngsta i hieroglyfer affattade daterbara urkund
härstammar från kejsar Decius’ (249–251) regering —,
dröjde det ganska länge, innan något allvarligare
försök gjordes att genomtränga innehållet i de
egyptiska inskrifterna. Man träffar visserligen redan
under den klassiska forntidens gyllene tid författare,
som sysselsätta sig med Egyptens fornkultur — en sådan
mycket förtjent är Herodotos, »historiens fader»
—, och vi kunna utan tvifvel inrangera icke få på
grekiska och latin skrifvande forntidsskribenter
under det gemensamma namnet »antika egyptologer»,
så till vida nämligen, som de studerat och skildrat
mer eller mindre omfångsrika delar af den egyptiska
civilisationen. Men till en på grundvalen af den
egyptiska skriftens och språkets studium hvilande
kritisk forskning öfver de gamle egypterna har
det först varit det 19:de årh. e. Kr. förbehållet
att komma. Till detta vårt århundrades gynnade
läge med hänsyn till egyptologien har väsentligt
bidragit en rent yttre omständighet, nämligen
den rika tillgång på inskriftsmaterial, hvilken
tack vare den vetenskapliga bragd, som bär namnet
»den franska expeditionen till Egypten» (1798),
stod de lärde under de första decennierna af vårt
århundrade till förfogande. Förut hade man haft
endast fåtaliga, svåråtkomliga, mer eller mindre
misslyckade afbildningar af egyptiska monument,
efter 1798 egde man talrika, lätt tillgängliga och
omsorgsfullt utförda sådana. Och framförallt, man
egde nu ett tvåspråkigt eller snarare trespråkigt
minnesmärke, som i sig innehöll liksom nyckeln till
hieroglyfernas gåta, eftersom en bland inskrifterna
(den grekiska) kunde tolkas af hvarje verklig
hellenist, nämligen den s. k. Rosette-stenen, som
uppgräfdes 1798. Detta minnesmärke, som öfverst bar
en delvis illa förderfvad hieroglyfisk text, derunder
en bättre bevarad kursiv — numera demotisk benämnd —
egyptisk inskrift och underst den för båda gemensamma
grekiska öfversättningen, gjordes, så fort det blifvit
kändt i Europa, till studieföremål af en mängd lärde,
tillhörande olika nationaliteter. Svensken Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
