Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Quos ego! - Quousque tandem... - Quo vadis, Domine - Qvanten, Emil von - Qvantenburg - Qvarnström, Carl Gustaf - Qvigstad, Just - Qvist, Gerda - Qvistgaard, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Quos ego—Qvistgaard
646
Quos e’go! [kvä’s], lat., ”dem (skall) jag
(minsann)...!”, en hotelse, som ej fullbordats;
citat från Vergilius’ ”Æneis”.
Quousque ta’ndem... [kvåü’skve], lat.,
”huru länge ännu (skall du missbruka vårt
tålamod)?”, begynnelseorden till Ciceros första tal
mot Catilina.
Quo vädis, Do’mine [kvä] (lat.), ”Vart går
du, Herre?”. Enl. legenden flydde Petrus från
Rom under Neros förföljelser men mötte i en
syn Jesus på Via Appia. Petrus utropade "Quo
vadis, Domine?” och fick till svar, att eftersom
han övergivit församlingen i Rom, gick Jesus dit
för att ännu en gång korsfästas, varpå Petrus
återvände och led martyrdöden. H. Sienkiewicz
har i sin roman ”Quo vadis” begagnat detta motiv.
Qva’nten, Emil von, finländsk-svensk skald
och publicist (1827—1903). Han bosatte sig i
Stockholm 1853 och blev svensk undersåte 1857,
sedan hans skriftställarverksamhet i
skandinavis-tisk och antirysk anda omöjliggjort hans
återkomst till Finland. Q. hade näml, under pseud.
Peder Särkilax utgivit skriften
”Fenno-mani och skandinavism” (2 h., 1855), där han
bl. a. framkastat tanken på Finlands
självständighet i en personalunion med Sverige. Senare
samlade han mot Ryssland oppositionella
korrespondenser i ”Finska förhållanden” (4 h., 1857—-60).
Han hade nära förbindelser med Karl XV, vars
bibliotekarie han var 1864—72. Q., som tidigt
framträtt som skald i kalendern Lärkan (där
”Suomis sång” ingick 1845), publicerade tre
diktsamlingar (1851, 1859 och 1880;
senromantisk lyrik) samt ”Fyra sagodikter” (1900). —
Litt.: A. Mörne i ”Festskrift tillägnad Y. Hirn”
(1930).
Qvantenburg, egendom i Bolstads sn i
Dalsland, vid Dalbergsån nära mynningen, omfattar
234 har, därav 170 åker. Före styckningen i
början på 1900-talet var Q. Dalslands största
gods (1038 har). Den nutida huvudbyggnaden
av sten i två våningar uppf. 1818. Q., som har
medeltida anor, var 1778—1922 fideikommiss inom
ätten von Qvanten. — Fästet Dalaborg på
en udde i Vänern uppfördes 1304. Ruinen är
konserverad.
Qvarnström, Carl Gustaf, skulptör (1810
—67), från 1829 elev av Byström. Q. vistades
med akademiskt stipendium 1836—42 mestadels i
Rom, blev 1843 v. prof, vid Konstakad. i
Stockholm och var från 1853 Konstakad :s dir. Han
utförde en tid framåt huvudsaki. dekorativa
statyer i efterklassisk anda, ”Årstiderna” för
Stockholms slott, norra valvet, tre kolossala
kvinnofigurer för rikssalen samt reliefer, ”Dygnets
stunder” m. fl. Dessutom gjorde han allegoriska
statyer för börsen i Göteborg och för Konstakad :s
fasad samt utställde även ett antal statyetter av
historiska personligheter. I monumental storlek
fick han utföra statyer av Tegnér (i Lund,
avtäckt 1853) och Berzelius (i Stockholm, avtäckt
1858) samt Engelbrekt (i Örebro, avtäckt 1865).
Bland smärre verk märkes statyn ”Napolitansk
C. G. Qvarnström: Esaias
Tegnér. Gips, 1848.
fiskargosse”
(marmor, 1852). Hans
sista verk blev
reliefen ”Valkyrior
föra en fallen
kämpe till Valhall”. Q:s
konst är
representativ för tidens smak
och för dess
tendenser åt det
genrearta-de, måleriskt livfulla
i skulpturen. Hans
mest monumentalt
genomförda verk
torde vara C. A.
Agardhs porträttbyst
(1859; på Agardhs
grav i Lund).
Qvigstad, Just
Knud, norsk skolman
och filolog (f. 1853).
Han var 1878—1920
anställd vid Tromsö
lärarseminarium,
från 1883 som dess
rektor. 1910—1912
var Q.
ecklesiastikminister. Q. har
utövat en
utomordentligt fruktbar
verksamhet som samlare
och bearbetare inom alla områden av lapparnas
kultur och språk samt Nordnorges historia. Han
har bl. a. utg. ”Lappiske eventyr og sagn” (4
bd, 1927—29).
Q vist, Gerda Fransiska, finländsk
medalj-konstnärinna (f. 1883). Hennes medaljer och
plaketter, bland vilka särsk. må framhållas
medaljerna över G. Porthan, Jean Sibelius och
Sophie Mannerheim samt Svenska
litteratursällskapets plakett, utmärkas av fyndigt motivval och
fast komposition.
Qvi’stgaard [-gärd], Jens Harald, ingenjör
(f. 1895 22/g). Q. utexaminerades från Tekniska
högsk. 1918 och förordnades till e.
mariningenjör 1920. 1941 förordnades han till chef för
marinens nybyggnadscentral i Göteborg. På gr.
av visad duglighet som organisatör och ledare
av flottans vid denna tid omfattande
nybyggnadsarbeten utnämndes Q. 1942 till marindir. av 1 :a
graden med kommendörs tjänsteställning och
förordnades sam tidigt till marinöverdir. och chef för
Mariningenjörkåren. Q. blev led. av kommittén
för omorganisation av örlogsvarven 1944,
tilldelades konteramirals tjänsteklass 1945,
förordnades till led. av Statens industrikommission 1946
(ordf, sedan 1948) och erhöll s. å. tillstånd att
med befattningen som marinöverdir. förena
chefsskap för centralorgan inom industrien för
planering av materialanskaffning i samband med
handelsavtal mellan Sverige och Sovjetunionen.
Q. är sedan 1949 general dir. och chef för
Riks-nämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
