Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löpe - Löpeld - Löpläggning - Löpmage - Lösa avlagringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löpeld — Lösa avlagringar
1183
hållbart. Vid osttillverkningen
tillsättes löpe för att koagulera
mjölken (ystning), men det bidrager
även, jämte de specifika
ostmikroorganismerna, till
ostmognadsprocessen (se Ostmognad), tack vare
sin proteolytiska verkan. —
Löp-ningsförmågan är störst vid några
och 30° C. Löpningstiden är
omvänt proportionell mot
löpemängden och direkt proportionell mot
mjölkmängden. Mjölkens pH-värde
är direkt proportionellt mot
löpningstiden. Surare mjölk
koagulerar alltså snabbare än mindre sur.
C. B-l.
Löpeld, se Löpbrand.
Löpläggning, se Ostberedning.
Löpmage, kallas idisslarnas
egentliga mage, som ligger till höger om
vommen. Den har
magsaftproduce-rande körtlar (se Mage).
Lösa avlagringar eller jordtäcket är
en sammanfattning av alla de
bildningar, såsom sand, grus och lera,
vilka utbreda sig likt ett täcke över
hela vårt land och varur större
eller mindre partier av
underliggande berggrund sticka upp. I det inre
av landet är jordtäcket mera
sammanhängande och mäktigheten
större, medan i kusttrakterna de
lösa avlagringarna förekomma
mera isolerat, i sänkor eller
dalstråk mellan berghällarna,
väsentligen en följd av att havet vid ett
fordom högre vattenstånd där
spolat bort en del av
jordbetäckningen. — Vårt lands lösa avlagringar
äro geologiskt sett av sent datum
och bildade under och efter istiden.
Sådana jordarter, som uppstått
genom landisens nötning på
berggrunden och sedan avsatts vid isens
bortsmältning, kallas glaciala eller
glacigena bildningar. Yngre än
dessa äro de postglaciala
bildningarna, vilka uppstått ur de
föregående genom omlagring, varvid
främst det rinnande vattnet varit
verksamt. Genom inverkan av
växter ha därtill nybildningar, såsom
torv och gyttja uppkommit, s. k.
organogena avlagringar. —
Glaciala bildinga r. Vår
vanligaste jordart är moränen eller
krosstensgruset, vilken som ett mer
eller mindre mäktigt lager ligger
omedelbart på den glacialslipade
berggrunden. Inom stora delar
av vårt land är moränmarken den
förhärskande marktypen och är i
allmänhet skogsbärande. Moränen
har bildats genom att landisen
lösbrutit stycken ur berggrunden,
vilka sedan sönderkrossats och
hoppressats till en fast och hårt
packad massa. Denna kallas
bottenmorän eller pinnmo. Emellanåt
är moränen i ytliga delar mera
lucker och benämnes ytmorän.
Moränen utgör en osorterad
blandning av alla möjliga kornstorlekar
från stora block till finaste sand
eller ler. Med hänsyn till den
dominerande kornstorleken brukar
man indela moränen i olika
grupper, nämligen grusig, sandig, moig,
mjälig och lerig morän. Halten av
fina sandpartiklar, mo eller mjäla,
som uppfylla mellanrummen
mellan gröve beståndsdelar, gör att
moränen besitter en jämförelsevis
stor förmåga att kvarhålla vatten
och näringsämnen i motsats till
rena sand- eller grusjordar. Dess
lämplighet som odlingsjord ökas
med lerhalten. Där underlaget
består av urberg är denna halt i
allmänhet låg, men inom områden,
där yngre sedimentära bergarter,
skiffrar och kalkstenar,
förekomma, kan lerhalten ökas högst
väsentligt så att man här kan tala
om moränlera (Skåne, Jämtland)
och då kalkhalten ävenledes blir
hög benämnes den moränmärg el.
Särskilt bördig är moränen i
syd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
