Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträdde, solblinda af de ljus vi hade med oss, och stirrade på oss
med blickar fulla af ilska eller liknöjd kreaturlig slöhet.
Dessa grupper af brottslingar i den fladdrande belysningen hade
något hemskt med sig för betraktaren. Han stod här på det nedersta
trappsteget af mänskligheten och hade svårt att förlika sig vid den
tanken, att ändå alla dessa en gång varit glada, lekande barn och
ämnade att bli något ändå bättre.
Det, som dock allramest väckte en obehaglig känsla, var, att
samhället i så många tider kunde anse sig ega rättighet att för sitt
nödvärn öfverskrida alla gränser och fortfara med ett barbari, som
alltför tungt återföll på samhället själf. Dessa brottslingar voro långt
ifrån alla grofva brottslingar, de skulle, sedan de fått sitt straff,
återgå till samhället. Med hvilken känsla gjorde de icke det! Med
hämndens och ohjälplighetens förenade styrka kastade de sig åter
öfver samhället och hämnades grymt på enskilda hvad det allmänna
brutit. Man har ändå någon tygel på sådana, för hvilka lifvet har
något värde, men ingen på dem, som ej ha någon bättre lott än att
få dö. Och i sanning, man kunde ej undra på att de flesta hellre
skulle vilja dö än att länge sitta inspärrade i dylika fängelsehålor
som denna i Kristianstads vallar. I detta hvalf hörde man nästan
ingen klagan – fångarne der inne voro liksom försoffade och
känslolösa för allt. I det yttre rummet, der ändå någon dagens stråle
tittade in, voro de mera lifliga, och en lång, stark karl framträdde
till generaldirektören med en klagan. Ämnet var alldeles eget for
tiden och rummet och hans begäran ibland de blygsammaste man kan
tänka sig. »Jag skulle», sade karlen, »ödmjukast be att få mina
fyratio par, så att jag slipper härifrån och kommer till Landskrona,
för si jag är dömd på lifstid.»
»Nå, det är då en billig begäran, men hvarför får du dem icke?»
»Jo, si nu erkände jag straxt härnere, för det var ej värdt att
neka – det var fjärde resan skall jag säga – med inbrott till på
köpet – men så kom det på mig, att jag varit åstad i Värmland
också – och jag sade så, fastän jag inte var ensam förstås – och
så dömdes jag i ena bot till fyratio par, kyrkplikt förstås och
lifstidsfängelse – det var klart det; men inte kan jag få mina spö inte,
för si länsman der uppe har inte svarat, om han är nöjd med domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
