- Project Runeberg -  427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer /
17

(1847) [MARC] [MARC] With: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namnkunniga Svenska Fruntimmer - 24. Magdalena Rudenschöld - 25. Sofia Elisabeth Brenner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

24


Magdalena Rudenschöld.

Jemväl olyckan har sin märkvärdighet och sina
anspråk på aktning; stundom är en enda sådan tillräcklig, att
vid någons lefnad fästa en sorglig namnkunnighet och
undandraga henne den stilla glömska, hvari hon eljest skulle
hafva nedsjunkit. Sådant är fallet med Fröken Magdalena
Rudenschöld, dotter af det förtjenta Riksrådet Grefve
Rudenschöld, hvars namn intar ett ärofullt rum i Riksdagstidernas
historia. Af dessa tiders stormar förjagad från den
rådstol han med heder innehaft, erbjöd honom Fredrik den
Store, hvars aktning han förvärfvat under sin ambassad i
Preussen, en fristad och ett anständigt underhåll i sitt
rike. Rudenschöld afslog det hedrande anbudet, dertill
förmådd af kärlek till ett otacksamt fädernesland. Han
anade ej då, att han dermed icke allenast försakade sin egen
fördel, utan äfven uppoffrade sin dotters lugn och sällhet.
Denna dotter, född år 1765 anställdes helt ung vid 18
års ålder vid hofvet, en vådlig plats, helst i denna
tidpunkt för ett ungt, skönt och passioneradt fruntimmer,
ty vid Gustaf III:s hof fanns då den förföriske, af naturen
och monarken lika gynnade Mauritz Armfelt. Denne var
väl af äktenskapets band fästad vid andra pligter, men
hvilka för honom ej voro något hinder, att vid andra
föremål fästa sig med kärlekens band, och som gjorde
honom icke mindre älskvärd, men så mycket mer farlig.
Fröken Rudenschöld undgick ej denna fara. Tyvärr var
hon ej den enda. Icke nöjd med att hafva vunnit hennes
hjerta, ville Armfelt äfven begagna henne till verktyg
för sina politiska intriger och invecklade henne i den
stämpling, han anlade, för att öfverändakasta den dåvarande
förmyndare regeringen och störta den lika förhatlige som
allsmäktige gunstlingen Reuterholm. En utförlig berättelse om
denna anläggning och dess tragiska utgång finnes i Svensk
National-Kalender för år 1840 och vi kunna inskränka oss
till att hänvisa dit. En politisk förföljelse, hvad motgångar
den än medför, kan någon gång tjena till att upplyfta
och hedra mannen; qvinnan åter nedslås och förkrossas
vanligtvis deraf, ty politiken är ej hennes sfer och hon
förvillar sig sällan ostraffad inom det för henne främmande
området. Sådan blef äfven händelsen med Fröken
Rudenschöld. Hennes verkliga eller föregifna brottslighet,
som emedlertid aldrig var större, än att hon, förledd af
sin älskares böner, samtyckte att vara budbärarinna och
verktyg åt hans planer, var en välkommen förevändning åt
det ilskefulla hatet och, som det påstås, åt den försmådda
böjelsen, hvilka båda väpnade sig med hela svartsjukans
och hämdens raseri, att utömma sin oädla vrede på den
svaga qvinnan, det offer de kunde åtkomma, och hvari
åtminstone den ena trodde sig träffa det föremål han ej
kunde hinna. Den schavott, dit de förde henne, mägtade
väl icke i den förståndiga och oväldiga opinionen fästa
vanäran vid hennes namn, men nedstötte henne likväl
ohjelpligt från dess umgängeskrets och från lifvets glädje.
Hennes skönhet vissnade, ty bödelns hand hade likväl
vidrört henne; hennes muntra lynne, hennes liflighet, hennes
qvickhet försvunno tillika med utsigterna för hennes
framtid, och hon tillbragte den obemärkt men sorglig, dels i
Schweitz, dels på Gottland, dels i Nerike, och först på sin
förtidiga ålderdom återsåg hon hufvudstaden, der hon,
omgifven af anförvandter och återstående vänner, tillbragte de
sista åren och dog år 1823, i en ålder af 58 år.


25.



Sofia Elisabeth Brenner.

Författaren lefver i sina verk, säger man, och längden
af detta hans lif är den rätta måttstocken för hans storhet.
Äfven på honom utöfvar likväl tiden sin makt, och blott
några få stjernor af första ordningen är det förunnadt, att
ständigt lefva och stråla i ofördunklad glans genom
tidernas natt. Den vida större mängden af andra måste nöja
sig med, att lefva i historien, sedan den tid, för hvilken
de verkade, återgått inom dess område och det språk,
hvarpå de skrefvo, utbildat sig i andra former eller
smaken fått en annan gestalt. Detta är fallet med Sofia
Elisabeth Weber, gift med Assessorn Elias Brenner och känd
under hans namn. Ingen vet nu mera om henne något
mer, än detta, och likväl ansågs hon, under sin lifstid, för
ett af tidehvarfvets fenomener, öfverhopades med
lyckönskningar och adresser af både landsmän och främlingar, och
vid hennes död förklarade en af tidens poeter, en eljest
temmeligen obekant Adlerstedt:

»Ack, fins ej en Poet, som mästerlig förstår,
Att skrifva så om dig, som du om andra skrifvit?
Nej! Konsten har, som du, oss bägge öfvergifvit;
Vår Svenska Poesi med dig i grafven går,
Och Skaldebarnen stå förskräckta och hel stumma:
Farväl, vår Poesi! god natt, Du Heders-Gumma!»


Vår poesi har väl icke gått i grafven tillika med Fru
Brenner, men väl ha Fornforskarena — ty under dessas
domsaga hafva hennes verk hemfallit — velat förneka
henne poetisk anda, fantasi, lif, känsla och allt det, som
karakteriserar den verklige skalden. De bevis, de anföra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portr427/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free