Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: historik - 6. Sammanfattning af ätten Rehbinders krigshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap, och hvaraf en, kaptenen Gustaf Gustafsson Rehbinder,
derunder afled (1720). Det sorgligaste för dessa i Östersjöprovinserna,
vid Pultava eller Dnieperströmmen fångna hjältar var dock, att de
efter återkomsten till fäderneslandet funno sig glömda, blefvo
tillbakasatta och i bästa fall såsom belöning för all sin trohet, sina
uppoffringar, sin tapperhet och sina utståndna svåra vedermödor
fingo „en förbättring på karakteren« och en liten pension. Deras
beundran, kärlek och vördnad för hjeltekonungen ledo dock häraf
intet afbräck, utan de nästan dyrkade hans minne, hvarpå
friherre Carl Herman Gustafsson Rehbinders historia lämnar ett
rörande exempel.
Efter de oerhörda ansträngningarna under en så lång krigsperiod
som 18 år, under hvilken det egentliga Sveriges folkmängd minskades
från 1376 000 personer till 1247 000 eller med 129 000 personer,
inträdde en allmän afmattning. De af ättens medlemmar, som undan
förstörelsen räddat något af sina gods, slogo sig ned på dessa och
togo mestadels afsked ur krigstjensten, i hvilken de efter återkomsten
ur fångenskapen icke kunde påräkna någon befordran, enär deras
beställningar ofta voro besatta af andra och de på sin höjd kunde
återvinna sina forna indelningar.
Tre hufvudgrenar af ätten, nemligen den estländska (Otto
Henrikssons), den estländsk-ryska (Bernhard II’s) och den lifländsk-ryska
(Wilhelm II’s) afgingo efter freden i Nystad 1721 såsom bosatta i
Estland och Lifland från det svenska väldet och kommo under
Ryssland, under det att under svenska kronan qvarblefvo tre andra
hufvudgrenar: den äldre finska (Bernhard Henrikssons), den svenska
(Reinhold Henrikssons) och den yngre finska (Gustaf Henrikssons).
Några af ättens medlemmar hade emellertid efter Carl XII’s död
qvarstannat i tjenst, och i „hattarnes“ krig mot Ryssland 1741—43
deltogo fyra af dem, nemligen den 63-årige pröfvade carolinen
majoren Otto Magnus, löjtnanten Gustaf Reinhold, löjtnanten Berndt
Otto, som stupade 1742 under en recognoscering vid Elimäki kyrka,
samt sergeanten Gustaf Rehbinder, som äfven stupade sistnämnda
år, endast 18 år gammal.
I pommerska kriget 1757—62 deltogo kaptenen Knut Otto,
löjtnanten Berndt Otto samt fänriken Henrik Rudolf Rehbinder.
Under kriget i Finland 1788—90 var ätten något talrikare
representerad, i det att sju ättemän deltogo deri, nemligen kaptenen
Knut Otto, majoren Reinhold Johan, fänriken Carl Johan, kaptenen
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
