Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrifva en resonnerande framställning af Finlands utveckling under denna
skickelserika öfvergångsperiod.
Sin framställning inleder Rehbinder med en landtlig idyll af täckaste
slag. Det var sommaren 1807. Rehbinder var då trettio år gammal
och lefde i de, enligt hvad han sjelf anger, lyckliga förhållanden, som
vi ofvan skildrat. Jemte sin unga maka hade han lemnat Åbo för att
tillbringa sommarmånaderna hos sin svärmoder på hennes lägenhet
Ropsten1 i närheten af Stockholm. Ehuru redan gammal vorden, hade
fru Hedenberg bibehållit sina tidigare förbindelser med Stockholms
litterära verld, och mycket af hvad den svenska kungastaden egde
framstående besökte henne som oftast på hennes vackra sommarställe.
Utflygter till lands och sjös i Stockholms härliga omnejder synas vexlat
med glada samqväm, vid hvilka snille och behag täflade med hvarandra
på gammalt gustavianskt sätt. I fulla drag tyckes Rehbinder njutit af
detta innehållsrika sommarlif, och denna hans stämning torde väl i sin
mån deraf ökats, att han här var i tillfälle att åter sammanträffa med
många af dem, som han under sin tidigare mångåriga vistelse i den
svenska hufvudstaden lärt värdera och akta. En resa, som han mot slutet
af sommaren företog till det inre af Sverige, afbröt för någon tid detta
samlif, och då han återvände till sin svärmoder, förestod redan innan
kort uppbrottet till Finland.
Innan skilsmässan egde rum, var emellertid den gamla
sällskapskretsen än en gång församlad på vanligt ställe. Allt var sig likt, gladt
och spirituelt, blott ett undantag gafs. Det var den gamle, vördnadsvärde
Nils von Rosenstein, „min personliga välgörare“, som Rehbinder i detta
sammanhang nämner honom; han satt mot sin vana tyst och tankfull,
och först mot qvällens slut, när uppbrottet redan nalkades, vände han sig
till Rehbinder med dessa ord:
„Ni går att lemna oss, min käre baron! Jag är gammal, och Gud
vet, om vi någonsin skola återse hvarandra; men om detta äfven
inträffar, så fruktar jag högeligen, att vi ej skola återse hvarandra såsom
medborgare af samma stat (compatriotes). Om jag ej bedrager mig,
är en stor kris i annalkande för Finland. Man talar om hemliga artiklar
i den fred, som nyss blifvit sluten i Tilsit; vår konung har sina
principer för sig — han skall icke gifva vika — det, som man förutsett
sedan femtio år, nalkas sin fullbordan, och edert fädernesland skall
öfvergå under ryskt välde“.
„Dessa ord“, säger grefve Rehbinder, „uttalade med en allvarlig och
profetisk ton af en man, som var i besittning af så mycken erfarenhet
och befann sig hemmastadd i statshemligheterna, dessa ord gjorde på
mig ett djupt intryck och qvarstå ännu — tjugu till trettio år derefter —
inristade i minnet.
I början af september“, fortsätter memoarernas författare, „återvände
1 Så benämndt emedan man, innan den långa „Lidingöbron“ fanns, derifrån
brukade ropa efter båt eller färja från Lidingösidan.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
