Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag till Finland, framför allt upptagen af den tanke, att hafvet, på
hvilket jag seglade, kanske snart nog skulle blifva gränsen mellan detta
mäktiga rike, hvilket sedan ett århundrade icke gjorde annat än utsträckte
sitt område i alla rigtningar, och det stackars Sverige, som redan blott
alltför mycket betalat sin tribut till denna förstoring. För första gången
i mitt lif betraktade jag icke utan smärta mitt lands kuster, anseende
det på gränsen af stora händelser“.
Dessa händelser stodo i sjelfva verket nära inför dörren. Endast
några månader senare, i februari 1809, inbröto de ryska trupperna öfver
gränsen. Öfverraskning blandade sig med förskräckelse hos Finlands
inbyggare; endast undantagsvis framträdde hos någon qvarlefvande
anhängare af Anjala-politiken känslor af glädje och tillfredsställelse.
I trenne grupper kunde finska nationen med afseende på förhållandet
till den fiendtliga inkräktaren särskiljas. Allmogen, borgerskapet, militären,
med ett ord de lägre samhällsklasserna, utgörande nationens stora
flertal, hängde ifrigt fast vid föreningen med Sverige. Det är hos dessa
klasser ett i alla länder utmärkande drag att hålla på det bestående,
och en månghundraårig fortsatt förening hade bidragit att befästa
förbindelserna med Sverige. Tanken på en förening med Ryssland hade
hos dem aldrig uppstått, och idén om nationellt oberoende, som under
de närmast förgångna årtiondena någon gång framträdt inom de högre
stående klasserna, var dem fullkomligt främmande. De voro derför
äfven benägna för en kamp till det yttersta för hus och härd.
En i viss mån annan ställning intogo landets bildade klasser, adeln,
presterskapet och större delen af tjenstemännen. Man hade i allmänhet
i Finland under den förflutna perioden hängifvit sig åt öfvervägande
materiella intressen och derunder invaggat sig i en naiv förhoppning
om lugn och fred. Ju större säkerheten varit, desto förskräckligare blef
uppvaknandet vid krigets utbrott. Ingenting var förberedt för landets
försvar, och man gjorde sig derjemte öfverdrifna föreställninger om
ryssarnes styrka. Under intrycket af 1788 års olyckliga händelser närde
man till och med fruktan för förräderi. Äfven hos de högst ställda
embetsmännen saknades viljekraft och öfriga egenskaper för att leda den
allmänna opinionen och bilda en föreningslänk mellan alla klasser af
befolkningen. Ingen var förmögen af att uppställa en plan för gemensamt
handlingssätt, ingen kombinerade det förgångna, det närvarande och det
tillkommande, och slutligen ville ingen åtaga sig något ansvar utom
kretsen af sina mest positiva pligter. Detta, hvilket allt låter sig
naturligen förklara genom bristen på högre politisk bildning och erfarenhet
hos tidens finska intelligens, måste sjelffallet återverka på hållningen
under de oförutsedda tilldragelser, som inträffade. Man inskränkte derför
äfven väsentligen sina omsorger till att lugna sinnena för att förekomma
resningar bland allmogen och allt öfrigt, som onödigtvis kunde uppreta
en mäktig fiende. Om detta partis handlingssätt, säger grefve Rehbinder,
en gång allvarsamt bedömes af historien, så skall sanningen alltid ålägga
henne pligten att erkänna, att detsamma var ledt endast af rena inten-
24 — Ätten Rehbinder. 369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
