Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti den opposition, han nu inslog, förstod han skickligt att begagna sig
af de frön till missnöje, som vid denna tid funnos hos befolkningen och
hufvudsakligen hemtade sin näring från uppställandet af indelta reserver
och af sättet för storskiftets genomförande; han gjorde sig till chef för
den uppväxande oppositionen.
En dylik rol, säger grefve Rehbinder, öfverensstämde lika väl med
hans karakter, hans personliga vyer och de hatfulla fördomar, han både
af beräkning och af känsla hyste mot svenska nationen. Personligen
missnöjd med konungen, hatande allt det, som var svenskt, och ansatt af en
otyglad ärelystnad, uppgiorde Sprengtporten brottsliga planer, glömde sina
pligter såsom undersåte och lyssnade blott till passionernas röst.
Det var under intrycket af en sådan själsstämning han fattade tanken
på Storfurstendömet Finlands oberoende under Rysslands protektion.
För sina planer i detta afseende hade Sprengtporten flera än en gång
redogjort för Rehbinder under de år, de båda vistades i Petersburg. Genast
vid Rehbinders första ankomst dit såsom Åbo hofrätts deputerad i
december 1808 hade Sprengtporten upptagit detta ämne, „vare sig för att
rättfärdiga sitt eget handlingssätt eller för att öfvertyga om, att man haft
orätt i att icke blindt följa hans råd“. Jemte många skäl för önskligheten
af Finlands lösryckande från Sverige, hade han angående arten af landets
blifvande ställning afgifvit följande förklaring: „Min afsigt var“, hade han
yttrat, „att så begå, att de europeiska makterna skulle erkänt och garanterat
vårt oberoende; det låg i deras intresse, att Finland icke blefve helt och
hållet förvandladt till en rysk provins, och å en annan sida hade de
ingen rätt att motsätta sig saken, förutsatt att vår underkastelse
försiggått frivilligte. Rehbinder hade med anledning häraf tillåtit sig fråga,
hvilket initiativ han ernat tillgripa, „för att bereda oss detta mycket
lyckliga sjelfständighetstillstånd“. „På min ära!“ hade Sprengtporten
härtill genmält, „sättet att utföra saken var min hemlighet; men Ni känner,
att våra kära landsmän äro tröga att begripa, att de hellre diskutera än
de handla. Man förlorade tiden, och jag kunde ej längre lida svenska
regeringens orättvisor: jag gjorde mig till ryss. Den goda saken, som
jag förfäktat, blef sedermera fullständigt fördärfvad genom några högre
officerares dumhet och svaghet, ehuru tillfället var ett af de
gynsammaste för att lyckas“.
„Jag ernar icke förlora min tid“, säger med anledning af denna
Sprengtportens förklaring memoarförfattaren, „vid att undersöka, hvad
som fanns sant eller falskt i denna utläggning. Man finner blott allt för
väl, att äfven om premisserna voro rigtiga, konklusionen innebar den
mest uppenbara macchiavellism. Jag har aldrig kunnat fatta, på hvilket
sätt man ville ernå finska nationens frivilliga underkastelse under
Ryssland, — en underkastelse, som likväl bildade förslagets grundval. Folket
och soldaterna — kände dessa klasser tillräckligt värdet af ordet
oberoende för att hängifva sig åt öppet uppror och frigöra sig från sina eder
mot en stat, som sedan sekel styrde Finland? Ryssland åter, som befann
sig i fullständig fred med sin granne, — skulle väl det hafva kunnat
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
