Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antaga denna underkastelse, om den till och med låtit utföra sig? Det
medborgerliga kriget, blodsutgjutelsen — sådant är bagateller för dem,
hvilka bekänna åsigter sådana som hans, men enligt dessa samma
doktriner bör man lyckas; i annat fall begår man, såsom Fouché yttrade,
det som är sämre än ett brott, en dumhet. Samtiden har derom kunnat
taga miste, men efterverlden skall ej hafva möda att upptäcka, att vår
ärelystne landsman, förblindad genom sin passion att herska, skapade sig
chimärer, och att denna koryfé för oberoendet endast lade an på att en
dag blifva prokonsul under den skyddsmakt, hvilken han på ett så
oegennyttigt sätt erbjöd oss“.
Trots arten af Sprengtportens sträfvanden vann han dock anhängare
och till och med apostlar. Förklaringsgrunden härtill är att söka, förutom
i de ofvan angifna speciella anledningarna till missnöje, i det allmänna
tillståndet i Finland vid den tid, då Sprengtporten begynte sina
stämplingar. En verklig nöd hvilade öfver medelklassen i landet till följd af
fleråriga missväxter. Man var missnöjd med styrelsen, och i vissa
hänseenden egde man skäl att vara det. Slutligen önskade man ett bättre,
utan att veta, hvar botemedlet fanns, eller huru det kunde ernås; då kom
ordet nationelt oberoende och grep såsom ett trollmedel alla deras
inbillning, hvilka fattade betydelsen af detsamma. Finska folket, med
sitt språk för sig, med sina traditioner, sina seder, sina fördomar och
sin geografiska isolering, egde redan, så att säga, en nationalitets instinkt.
Och det var just denna instinkt, som gjorde vasallskap under Sverige,
om icke förhatligt, så åtminstone förödmjukande.
Af dessa frön till missnöje visste Sprengtporten förträffligt begagna
sig. Han uppehöll sina läror med alla de taktiska medel, hvilka stå till
en partichefs förfogande. Försäkringar om oegennytta, snärjande
argument, en vältalighet, som stödde sig på allmänna fraser, smicker och
hotelser, ingenting blef förgätet för att öfvertyga den ene och skrämma
den andre. Den rättvisa anser dock memoarförfattaren böra skänkas
dem, som vid denna tid blefvo initierade i hemligheten, att samtidigt
med att de i hufvudsak anslöto sig till planen, tillbakavisade de dock
alla våldsamma medel för att nå ändamålet, en ursägt, som icke gäller
finska militärens förhållande vid en senare tidpunkt, under 1788—1789
års krig. Då det blef fråga om uppror eller förräderi, drog man sig
tillbaka; och då man ej gör revolution i ett vattenglas, inskränkte sig
allt till diskussioner utan positiva resultat.
Emellertid begynte man göra sig förtrogen med tvenne idéer, hvilka
ända hittills varit fullkomligt obekanta bland finnarne, den ena att skapa
sig en nationell tillvaro och den andra att närma sig Ryssland. Den
förra smickrade den nationella egenkärleken och den andra modifierade
väsentligen antipatin och fördomarne, hvilka man hittills närt mot de
ryska grannarne.
Det var under ett sådant sakernas läge Sprengtporten emigrerade,
för att, såsom han sjelf sade, blifva ryss. Sina idéer om Finlands
lösryckande från Sverige lemnade han i arf åt sina dnhängare, och
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
