Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänkte och kände, och den afskydde framför allt den „macchiavellistiska“
politik, som sökte inleda folket i ett politiskt hasardspel, der insatsen
utgjordes af Finlands frihet och välfärd. Och denna hans uppfattning
framträder icke mindre tydligt i de skildringar, han egnar sjelfva kriget
och händelserna under och vid sidan af detsamma.
Det är åt hvad man kunde kalla krigets diplomatiska sida, åt de
bemödanden, som från ryskt håll gjordes att förmå finnarne att sluta
sig till Ryssland, Rehbinder egnar främsta uppmärksamhet. Han
gör i detta afseende början med en kritik af de talrika
proklamationer, ryssarne vid sitt infall kringströdde med fulla händer, och i hvilka
utlofvades bibehållandet af religion, lagar och privilegier. Så lugnande
dessa plakat om Finlands framtida lycka, med hvilka man dock var
nästan alltför frikostig, kunde vara, så tillintetgjordes verkan af desamma
hufvudsakligen af två skäl: först och främst voro de affattade på dålig
svenska, hvilket gaf anledning till gyckel, och för det andra uppmanade
de på ett allt för plumpt sätt innevånarne till glömska af deras
skyldigheter och militären till förräderi. Att oupphörligt predika uppror och
myteri i ett land, hvilket man för alltid vill taga i besittning, detta var
visserligen, anmärker memoarförfattaren, en oklokhet, onyttig för
ögonblicket och farlig för framtiden.
I motsatt rigtning mot dessa misslyckade proklamationer verkade den
i allmänhet goda disciplinen hos ryska trupperna, hvaraf förtjensten
väsentligen tillskrifves Buxhöwden.
En punkt, på hvilken den ryska diplomatin redan från början särskildt
synes fästat sin uppmärksamhet, var Sveaborg. Valet af general Suchtelen
till chef för belägringstrupperna tillskrifves i främsta rummet synpunkter
af denna art.
I samband med dessa diplomatiska ansträngninger ställes
Sprengtportens resa till Finland under början af kriget. Hans ankomst väckte
så mycket större uppmärksamhet, som han hade sig uppdraget hvarken
något kommando eller någon annan skönjbar befattning. Efter att hafva
tillbragt ett antal dagar i Helsingfors återvände han till Petersburg.
„Det jag vet“, säger Rehbinder, „är, att från denna tid vardt han den
mest förbittrade förtalare af grefve Buxhöwden, i det han begagnade sig
af alla tillfällen att nedsvärta dennes uppförande, en omständighet
förtjent af uppmärksamhet på den grund, att denna fiendskap, hvilken då
fick sitt upphof, senare inverkade på denne mans öde, som i sin herskares
namn var allsmäktig i Finland, och som aldrig deraf missbrukade sig.“
Betecknande för den egendomliga ställning, i hvilken man befann sig
gentemot fienden, icke blott i Åbo utan i allmänhet i landet, är den
bekanta tilldragelsen med landshöfdingen Knut von Troil. Före de ryska
truppernas intåg, men medan de befunno sig blott tio mil från den på
all militär utblottade staden och beherskade alla dit ledande vägar,
mottog denne af grefve Buxhöwden order att bereda proviantupplag för de
antågande trupperna och ansåg sig nödsakad efterkomma denna
befallning. Rehbinder betonar den kollision mellan pligt och pligt, som här
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
