Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förelåg, å ena sidan trohetseden mot svenska regeringen, å den andra
skyldigheten att icke genom onyttig vägran reta fienden till hämnd, och
tillägger: „Om landshöfdingen handlade orätt uti att åt denna åtgärd
gifva en imperativ form i den fiendtliga generalens namn, hvilken ännu
icke tagit landet i besittning, så bör man icke desto mindre skänka
honom den rättvisa, att han endast hade i sigte innevånarnes välfärd, och
att han vid detta tillfälle beredde dem en verklig tjenst. Jag har ansett
såsom en pligt att redogöra för en tilldragelse, som af våra förtalare
blifvit framställd i en lika förhatlig som falsk dager“.
Emellertid intågade ryssarne den 29 mars i Finlands gamla
hufvudstad, utan att något motstånd kom i fråga, och medan nyfikenheten
beundrade de granna uniformerna och det prydliga utseendet hos
Rysslands garden. Men sedan skådespelet var slut, gjorde enhvar sina
reflexioner i öfverensstämmelse med sina beräkningar och sitt sätt att se sakerna.
Den ene smålog under hufvan, den andre gret af ostentation, men den
förståndige iakttog en allvarsam hållning, motsvarande situationen, och
såg mot framtiden med resignation, men icke utan bekymmer. Lugnande
verkade dock i sin mån löftena om, att rättigheter och lagar skulle
oförkränkta bevaras, äfvensom Buxhöwdens kloka förfaringssätt att
bibehålla allt i dess gamla ordning.
Midt under detta sakernas obestämda läge inträffade Sveaborgs
kapitulation. Det var utan tvifvel krigets mest afgörande tilldragelse, hvilken
oåterkalleligt bestämde Finlands öde.
Rehbinder berättar, huru han under en utflygt till landet mottog
underrättelsen om, att katastrofen verkligen inträffat. „Den första känsla, som
jag erfor“, säger han, „var öfverraskning, och den, som följde derpå, var
indignation. Det är sant, att vi hade blott alltför många skäl att tro, att
Finland skulle qvarstanna under ryskt välde: man kunde äfven hysa
tvifvelsmål, om det slag, som ödet beredde oss, skulle vända sig till vår
fördel eller icke; men hurudan den opinion, till hvilken man anslöt sig,
än var, hade man alltid anledning smickra sig med förhoppningen, att
denna förändring skulle kunna försiggå, utan att nationaläran
derigenom kränktes. Förgäfves reflekterade förnuftet, — förgäfves predikade
det resignation, såsom den svages främsta dygd, — menniskan är skapad
för att känna, äfven om hon bebor trakterna kring 60:de breddgraden.
Det var derför med en i högsta grad pinsam känsla, som vi sågo falla
i ryssarnas händer, nästan utan ett svärdsslag, ett fäste af första ordningen,
öfver hvilket vi voro så stolta, och hvilket allt från vår första barndom
hade förknippat sig med vår inbillning såsom ett mästerverk af konstens
och naturens förenade krafter. Det var ej mindre smärtsamt att se en
landsman, ända hittills aktad för sitt mod, sin oegennytta och alla
medborgerliga dygder, göra sig ovärdig sitt namn, förnekas af sitt folk och
blifva brännmärkt för Europa“.
Det var dock icke vid denna slutdom, grefve Rehbinder stannade.
Han hade under sin vistelse i St. Petersburg befunnit sig i personlig
beröring med såväl Cronstedt som med dennes närmaste man Jägerhorn,
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
