Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom ett ytterligare stöd för sitt påstående, att Jägerhorn var den
egentliga driffjädern vid Sveaborgs kapitulation, anför Rehbinder, att medan,
såsom nämndt, Cronstedt icke erhöll några mera nämnvärda belöningar,
Jägerhorn deremot öfverhopades med ynnestbevis och slutligen utnämndes
till landshöfding i Kymmenegårds län, utan att han efterfikat denna plats,
och utan att ens någon fallit på den idén att härtill rekommendera
honom. Trots den synnerliga oduglighet, Jägerhorn här lade i dagen,
åtnjöt han dock fortfarande den största gunst. Såsom bevis härpå anföres
följande episod mellan Alexander och memoarförfattaren sjelf.
„Jag glömmer aldrig“, säger denne, „huru, då jag i november 1812
framlade Jägerhorns afskedsansökan från sin landshöfdingeplats, kejsaren,
sedan han tagit kännedom om irinehållet af detta papper, uttryckte sin
saknad öfver förlusten af en så nitisk tjenare. Vare sig af distraktion
eller af bristande hofmannavana tog jag mig friheten anmärka, att denna
förlust lätteligen kunde godtgöras: men knappast hade jag uttalat de första
orden, förr än Alexander, vanligen så älskvärd och öfverseende, afbröt
mig med hastighet och yttrade: „Jag begriper icke, hvarför I finnar
nären så mycken bitterhet emot den stackars Jägerhorn; jag inser, att
historien med Sveaborg skänker eder obehagliga minnen; men I egen
blott att hålla eder till Cronstedt“. Långt ifrån att dessa Alexanders ord
skulle öfvertygat Rehbinder om, att Cronstedt var den för Sveaborgs
kapitulation egentligen ansvarige, utgjorde detta yttrande för honom, med
den kännedom han egde af sin furstes lynne och karakter, blott ett
ytterligare bevis för Jägerhorns skuld, enär han var förvissad om, att
Alexander aldrig skulle utlåtit sig på detta sätt, derest han icke sjelf
ansett Jägerhorn som hufvudverktyget vid denna kapitulation.
„Den ryska fanan blef sålunda planterad på Sveaborgs befästningar,“
säger Rehbinder, „icke genom kanonernas och bajonetternas inverkan,
utan till följd af stämplingar och intriger af en obemärkt officer, men
lärjunge af Sprengtporten och apostel för de läror, som denne hade
predikat mer än trettio år tidigare. Sveaborgs kommendant var blott
verktyget och exekutorn för det sprengtportenska partiet. Vid Finlands
eröfring, eller måhända vore det rigtigare att säga vid omvändelsen af
vissa klasser bland detta lands inbyggare, har general Sprengtporten
gjort Ryssland mera storartade tjenster, än man har trott och än hans
regering belönat honom för. Allt det, som denne ärelystne veteran ett
antal år tidigare utsått i fädernejorden, det bar slutligen sina frukter,
och Sveaborgs kapitulation blef, om icke det första, så åtminstone det
vigtigaste af hans verk“.
Ed
synnerhet Hjärnes och Hauswolffs berättelser uppträdde nemligen Cronstedt i
krigskonseljen mycket bestämdare, än hvad Rehbinder tror. Men öfverhufvud
överensstämma de af Hauswolff o. a. nämnda fakta med Rehbinders framställning. „Och,“
säger Danielson, „äfven i öfrigt förefaller Rehbinders fina psykologiska analys af
den olycklige amiralens karakter och sinnesstämning i hvarje drag sannolik.“
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
