Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveaborgs kapitulation var, såsom grefve Rehbinder anmärkt, den
afgörande tilldragelse, genom hvilken krigets utgång i sjelfva verket
bestämdes. Hvarken den finska arméns långa återtåg mot norden, ej
heller de hastigt på hvarandra följande ärofulla segrar, som afbröto
detsamma, inneburo ännu någon slutlig lösning af den pågående striden;
krigets vexlingar kunde oberoende af dessa tilldragelser lätteligen vändt
sig åt det ena hållet eller åt det andra; men genom Sveaborgs eröfring
hade ryssarne förvärfvat sig en strategisk position af den vigt, att af
dess besittning, enligt tidens militära förhållanden, herraväldet öfver Finland
var i hufvudsaklig mån beroende. Och härtill kunde läggas, att den
moraliska nedstämning, denne händelse öfverallt i landet framkallade, var
en af eröfrarnes bästa bundsförvandter.
Men långt innan denna katastrof inträffade, hade man från rysk sida
skyndat sig att förfoga öfver landets framtid. Proklamation aflöste
proklamation, deklarationer, kungörelser och hvad de allt hette, följde efter
hvarandra i brokig oordning, den ena ofta i vigtiga punkter motsägande
den andra. Rehbinder egnar tillbörlig kritik åt dessa proklamationers både
innehåll och form, främst den äfven i Finland kringspridda deklarationen
af den 16 (28) mars 1808, i hvilken Rysslands kejsare underrättade de
europeiska regeringarna, att han från detta ögonblick betraktade det s. k.
svenska Finland såsom en provins, m. m. Rehbinder anmärker, att detta
diplomatiska meddelande, blott några veckor efter krigets utbrott,
uppenbarligen var något för tidigt, men tillägger, att denna „skrifrliga eröfring“
hastigt nog efterföljdes af en faktisk sådan. I öfverensstämmelse med
tankegången i denna deklaration och öfriga kungörelser förkunnade de
ryska generalerna och öfriga, som önskade se sakernas nya ordning
bibehållen, att någon appell i fråga om Finlands öde icke mera gafs, att
Sverige kunde göra blott ett svagt motstånd, och att freden snart nog
skulle göra banden, som förenade Finland med Ryssland, olösliga. Det
kräfdes äfven, anmärkes det vidare, föga skarpsynthet för att inse, att
allt skulle sluta på sådant sätt; ty det, som förtjenar att tagas, förtjenar
äfven att bevaras. Man förvånade sig endast deröfver, att landets nya
herrar icke begagnade sig af den mellantid af lugn, som inträdde, för
att åtminstone provisoriskt organisera landets förvaltning. Det hade varit
att handla på ett följdrigtigt sätt och att gifva något värde åt de fraser,
som man ständigt framkastade angående ryska regeringens beslut att
icke mera lemna det, som just blifvit eröfradt. I stället bibehöllos på
gammal fot domstolarne och de lokala myndigheterna, medan de
förvaltande kollegierna saknades. Försynen hade skänkt Finland en ny herskare;
han styrde, men han regerade icke (il regnait, mais il ne gouvernait pas).
I ett konstitutionellt land, tillägges det, der man var van vid positiva
regler, vid till och med minutiösa formaliteter, och der man framför
allt fruktade godtycket af en alter ego utan fullständig makt och utan
kända instruktioner, — i ett sådant land borde en dylik försummelse
göra det allra sämsta intryck på sinnena, och det gjorde den i sielfva
verket också.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
