Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under detta i allmänhet fullkomligt provisoriska sakläge skreds
emellertid till en åtgärd, som skulle innebära nationens definitiva
underkastelse. Genom cirkulär af den 8 maj anbefaltes nemligen landshöfdingarne
att gå i författaing derom, att trohetsed af samtliga stånd och klasser
med det skyndsammaste blefve högtidligen aflagd till kejsar Alexander.
Denna åtgärd, säger grefve Rehbinder, har alltid förefallit mig lika
förhastad som onyttig och oklok. I dess helhet anser grefve Rehbinder
detta aktstycke förtjent att „figurera i en samling af pekoralia“. I likhet
med C. E. Bladh i hans „Minnen&“, tillskriftver Rehbinder det bekanta
bondekriget i Wasa län väsentligen just oviljan öfver befallningen om
trohetseden, och anmärker, att äfven i allmänhet inbyggarne voro mindre
undergifna och fredliga efter eden än före densamma. Från de
„moderatas“ sida iakttog man, likasom i fråga om kriget i dess helhet, äfven
i förhållande till denna åtgärd en reserverad hållning, och förslag
uppkastades till och med att genom en protest, rigtad till kejsar Alexander
personligen, få befallningen återkallad. Utförandet af denna plan
omöjliggjordes emellertid genom det stränga öfvervakandet, och — man
underkastade sig eden, men med smärta och mången med baktankar.
Emellertid fortgick långsamt, men utan uppehåll, utvecklingen af
krigets blodiga drama. Trots några partiella nederlag bibehöllo sig landets
nya herrar i besittning af större delen af Finland — ,„till lycka för oss“,
tillägger memoarförfattaren. Han dröjer dock ej att förklara detta måhända
för läsaren något oväntade yttrande: „Jag säger lyckligtvis, ty utan att
välja mellan det gamla och det nya herraväldet är man nödsakad att
medgifva, att landets eröfring och återeröfring, än af ryssarne, än af
svenskarne, inneburit en olycka för oss“. Härvid böra vi erinra att,
såsom af det förut anförda framgår, Rehbinder ansåg krigets slutliga
utgång i alla fall redan gifven. Det är äfven denna omständighet, den
bland de bildade klasserna allmänt utbredda öfvertygelsen, att Finlands
öde genom den utveckling, krigshändelserna tagit, var en gång för alla
afgjordt, som noga bör hållas i minnet vid bedömandet af de politiska
händelser, som stundade.
I egenskap af adjungerad ledamot af Åbo hofrätt valdes Rehbinder i
september 1808 till dess delegerade i „Finska deputationen till St.
Petersburg“. Sedan de ståndsvis valda deputerade blifvit utsedda, hade
nemligen befallning utgått, att äfven hofrätten der borde vara representerad,
„utan att vi, mina valmän och jag“, säger Rehbinder, „rätt kunde fatta
ändamålet med denna beskickning, om det ej var för att öka inventariet
i den talrika karavan, som man föresatt sig att .expediera till Ryssland.
I sjelfva verket fanns anledning att deröfver förvåna sig, ty hvilka voro
de offentliga intressen, som öfverrätterna hade att göra gällande, då
hvarken domstolarne eller lagskipningen hade undergått någon förändring.
Och ehuru jag var fullkomligt öfvertygad om betydelselösheten af den
rol, jag skulle spela, mottog jag icke desto mindre det bevis på förtroende,
hvarmed mina kolleger hedrade mig“. Icke utan skäl nämner Rehbinder
detta uppdrag „hedrande“; ty han hade vid denna tidpunkt nyss fyllt
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
