Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Rehbinder slutligen, efter detta missöde, jultiden 1808 anlände
till Petersburg, var den vigtigaste delen af deputationens arbete redan
undangjord. Han har derför äfven föga att förtälja om dess egentliga
verksamhet; men det underligger intet tvifvel, att Rehbinder anslutit sig
till den på en gång frimodiga och statskloka politik, deputationen under
ledning af sin ordförande, friherre Mannerheim, emellertid inslagit. Såsom
Åbo hofrätts deputerade inlemnade han en särskild promemoria, innehållande
„frågor angående justitieärendenas förvaltning“. Härpå afgafs äfven
senare ett officiellt svar, som utgick från de hufvudsynpunkter, att en
„öfverdomstol“ skulle i landet inrättas, som „borde döma i alla mål,
förut hörande under den i Stockholm varande högsta domstolens
domsrättignet“, samt att de mål, som berodde af konungens i Sverige
omedelbara utslag, hädanefter skulle underställas kejsaren“.
Rehbinder återfann sina meddeputerade, hvilka från början varit mera
misströstande än han, förtjusta öfver det mottagande de rönt och de
löften dem gifvits. „Jag medgifver dock“, anmärker han, „att jag till
en början åhörde dessa herrars berättelser icke utan ett visst misstroende,
i det jag sade till mig sjelf: Se huru dessa hedersmän blifvit dragna vid
näsan af all denna uppmärksamhet, hvars verkliga betydelse de ännu
icke fatta. Men jag skulle snart nog blifva tagen ur min villfarelse“.
Hans första uppvaktning gälde grefve Soltykoff, som i grefve
Rumanzoffs frånvaro i Paris omhänderhade ledningen af utrikesministeriet, samt
i sådan egenskap äfven tjenade såsom den ursprunglige förmedlaren
mellan deputationen och kejsar Alexander. Den andra egnades
Sprengtporten, som emellertid utnämnts till generalguvernör öfver Finland. Om
detta sitt första sammanträffande med den ryktbare agitatorn berättar
Rehbinder följande:
„Bekant med min far och min familj mottog han mig på ett mycket
vänskapligt sätt. Han qvarhöll mig mera än två timmar och
öfverhopade mig med frågor angående förhållandena i Finland, hvilka följde
hvarandra med en sådan hastighet, att jag endast med svårighet fann
ett ögonblick för att pressa in mina svar. Jag öfvertygade mig härunder
genast om rigtigheten af hvad man redan sagt mig angående hans
egendomliga envishet att tro, att allt i Finland var i fullkomligt samma skick,
som han lemnat det tjugufem år tidigare. Ehuru han från första
ögonblicket af vår bekantskap visade mig mycken godhet och till och med
förtroende, kunde jag icke undgå att märka, huru han, då mina svar icke
stämde öfver ens med hans åsigter, hade svårt att tillbakahålla sitt
missnöje. Slutligen förslog detta första möte med vår generalguvernör till
att öfvertyga mig, att denne man icke passade för de förhållanden, hvari
Finland då befann sig. För att förmedla detta lands särskilda intressen
med dess nye suveräns rättvisa fordringar, erfordrades hufvudsakligen
moderation och en vis oväld, medan general Sprengtporten från sin debut
i Finlands förvaltning icke dolde idéer, förestafvade af lidelse och partianda“.
Sedan de förberedande uppvaktningarna voro undangjorda, skedde
presentationen för kejsar Alexander. Rehbinder hade ännu icke öfver-
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
