Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 12. Friherre Carl Magnus Victor Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
god sak; men det täta ombytet af informatorer, som icke alla voro
lämpliga och undervisningsvana i alla ämnen, var en olägenhet. Vi
hade vår bestämda skoltid, 7 timmar om dagen, och deremellan voro vi
fullständigt fria, utan att ha några lexor att tänka på.
Min äldste broder Hugo var af ett mycket stillsamt lynne och
stannade helst inne; från hans tidigaste år var det bestämdt, att han skulle
träda i sin faders fotspår och bli jurist. Jag deremot var en rustibus,
som naturligtvis skulle bli officer; det ansågs alldeles gifvet, redan då
jag var en liten parfvel. Hvad min yngste broder Alarik (eller Ane, som
vi alltid kallade honom) skulle bli, var deremot icke lika bestämdt. Vi
två, Ane och jag, voro mest tillsammans. Vi voro, så ofta vi hade
ledigt, ute och roade oss, om sommaren med att rida hästarna i vall,
åka i hö, segla med barkbåtar, bygga stenfästningar samt „slå triss%
med statarpojkarna, då jag förde befälet öfver det ena partiet och Ane
öfver det andra. Om vintern åkte vi skridsko och kälkbacke, byggde
snögubbar och snöfästningar m. m.
Nere vid Storåns mynning låg ett mycket vackert litet ställe,
„Baggskallen« som hörde under Liljestad. Der bodde min faders biträde, vice
häradshöfdingen Lagergren, med sin syster mamsell. Lagergren. De voro
båda stora, mycket korpulenta, godmodiga menniskor. 1854 bröt
koleran ut och gick mycket starkt i Söderköping (der brunnsläkaren, doktor
Lagberg, förgäfves sökte bota den med vattenkur) samt äfven i trakten
deromkring. Vice häradshöfdingen och mamsell Lagergren sjuknade
ungefär samtidigt i kolera, och efter ett par dagar voro de döda. Jag
minnes så väl, när de från Baggskallen skulla föras till
begrafningsplatsen och likvagnarna passerade förbi Liljestad gård, der tjärtunnor
brändes för att afvända smittan. Folket trodde sedan, att de „gastade“
eller spökade ute på gärdet framför gården. Det var flera af drängarna
som blefvo „gastkramade“, och när vinden tjöt en mörk höstqväll,
vågade de sig icke gerna utanför gårdsgrindarna.
Samma år (1854), under det pågående kriget mellan Ryssland och
Turkiet, Frankrike och England, skulle trupper sändas till Gotland för
att upprätthålla vår neutralitet. Andra Lifgrenadierregementet
embarkerade vid Mem, och då varande hertigen af Östergötland, prins Oscar,
var nere för att inspektera truppen före afresan. Naturligtvis voro vi
der och åsågo ståten. Det var första gången jag såg trupp under vapen
— det regemente, som jag sedan skulle tillhöra så många år, — och
det gjorde ett lifligt intryck på mig.
En gång kom enkedrottning Desideria till Mem för att besöka grefve
von Saltza, som varit en af konung Carl Johans bästa vänner. Vi voro
då der för att tillsammans med andra barn bilda „häck“ och strö
blommor framför den gamla drottningens fötter. Hon var en liten gumma
med stora kanonlockar, det är allt hvad jag minnes af henne, samt att
hon nickade vänligt åt oss.
Om aftnarna på Liljestad samlades vi oftast i förmaket kring
moderatörlampan, i hvilken brändes rofolja, och som ibland måste „dragas
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
