Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 12. Friherre Carl Magnus Victor Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
familjer som förut. Kristiania stad gaf en stor bal för de svenska
kadetterna, och der träffade jag för första gången fru Ida Gade född
Rehbinder. Alla visade oss den största vänlighet, så att vi hade de bästa
minnen från det land, som på den tiden kunde göra skäl för
benämningen „broderlandet“.
Vi återvände med „Orädd“ till Stockholm och hade denna gång en
mycket stormig färd, så att många af kadetterna voro illa sjösjuka. Efter
återkomsten till Carlberg sände vi, 100 kadetter, ett album med våra
fotografier till öfverstelöjtnant Birch såsom en tacksamhetsgärd för den
tid vi stått under hans befäl.
1864 blef jag utnämnd till kadettkorpral och s. å. den 30 dec. aflade
jag officersegamen. Det var en stolt och lycklig dag, då jag fick utbyta
kadettrocken emot Andra Lifgrenadierregementets uniform.
Våren 1865 gjorde jag gradpasseringen på Svea Lifgarde och s. å.
mitt första möte på Malmen.
Men det var en desillusion att börja sin tjenstgöring vid armén
under ifrågavarande tid. För en nitisk ung officer, som ville egna sig
åt tjensten, var det rent af tröstlöst. Man kunde icke åstadkomma
någonting alls med det hederliga, men utgamla indelta manskapet, hvaraf
många voro 60—70 år eller t. o. m. derutöfver, och beväringen
öfvades endast i 15 dagar två år å rad. Man arbetade såsom en slaf under
beväringsmötena, men till ingen nytta, då det var omöjligt att under
den korta tiden hinna lära det unga manskapet någonting, ehuru de
flesta voro långt ifrån oläraktiga. 1854 års slätborrade gevär, som
laddades i 18 tempo, begagnades ännu, och med detta fick
beväringsmanskapet under första året skjuta 3 skarpa skott och under andra året 8
skott eller tills. 11 skott. Det äldre befälet fordrade, att det under
handgrepp skulle „huggas i“ gevären, så att s.k. exercisljud uppkom;
detta föranledde manskapet att lossa skrufvarne i geväret, så att det
skramlade, då händerna kraftigt grepo om det för att flytta det från ett
läge till ett annat.
Beväringen, som var mycket försummad, var illa beklädd, utrustad
och underhållen. När regeringen gjorde några ansatser att göra
förbättringar, nekade Riksdagen ofta de begärda anslagen. Såväl befäl som
manskap lågo i tält, och manskapet hade ingenting annat att skyla sig
med under nätterna än de tunna, illa medfarna kapporna, hvilket var
långt ifrån tillräckligt, då det ofta snöade och frös. Kongl. Maj:t hade
begärt ett anslag till filtar åt manskapet; men det blef af Riksdagen
afslaget. Strax derefter inträffade det kallaste år i mannaminne, 1867.
Första klassens beväring låg som vanligt i tält, och då det saknades
filtar, och väderleken i slutet af april och början af maj var så sträng,
att det ofta snöade och var flera grader kallt, var sjukligheten mycket
stor. Hela sjukhuset var belagdt, och många dogo, mest af
lunginflammation, så det var begrafning nästan hvarje dag. Befälet sökte göra
hvad det kunde, men hade icke medel att förekomma det onda.
Chefen för Andra Lifgrenadierregementet, generalmajor Erik af Klint,
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
