Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 12. Friherre Carl Magnus Victor Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var en på sin tid mycket framstående man, som hade stor auktoritet
både på regementet och utom detsamma. Överstelöjtnanten Fredrik
Nordenanckar var en riktig hedersman och det största original jag
sammanträffat med, men han var en god förman och kamrat. Andre major var
Gustaf Lorentz Löwgren och tredje major grefve Gustaf Harald Spens,
som 1871, endast 44 år gammal, från sistn. befattning efterträdde
geneneralmajor af Klint såsom chef för regementet.
1862 var regementet kommenderadt till storlägret på Ladugårdsgärde.
Då andra klassens beväringsmöte strax före midsommar bröt upp från
Malmen, stodo snögubbarne. som beväringen satt upp under mötet, ännu
delvis qvar, och löfträden buro endast knoppar. Regementet kom till
Stockholm dagen före midsommarafton; men då hade väderleken slagit
om, så att den förut vinterlika luften efterträdts af en qväfvande värme.
Då konung Carl XV midsommardagen på Ladugårdsgärdet höll
gudstjenst med alla de derstädes sammandragna trupperna, stupade en stor
del af manskapet af värmeslag, så att fältet var strödt med de fallna.
Den tjenstförrättande presten predikade ovanligt länge, och det sjöngs
psalmer om 7—8 verser. General af Klint, som såg en stor del af sina
grenadierer ligga medvetslösa på marken, visade sig mycket orolig, och
då man sjöng den långa sista psalmen, som aldrig tycktes taga slut,
vände han sig om mot den bakom honom stående officerscorpsen och
sade med sin skarpa, genomträngande röst: „Det var då en sjutusan
dj—l till prest att sjunga psalmer!“ Då gudstjensten ändtligen
afslutades, låg största delen av truppen på marken; värst var det vid
kavalleriet, der manfallet var allmänt. Man kan ju tycka, att manskapet bort
stå sig bättre; men det var nyss kommet från sina rusthåll och rotar och
var ovant vid den åtsittande vapenrocken och de onaturligt höga, trånga
spännhalsdukarne. Officerarne höllo sig uppe, men icke utan möda.
Sedan hade vi en fälttjenstöfning åt Svartsjölandet; men då regnade
det nästan hela tiden, så att marken blef som ett kärr. All ting skulle
vid denna tid vara à la française, och då trupperna defilerade för
konungen, skulle manskapet taga af sig mössorna, svänga dem öfver
hufvudet och skrålhurra. Det påstods, att fransmännen gjorde så, när de
voro entusiasmerade; men jag tror, att en fransk trupp aldrig förhållit
sig såå Den svenska entusiasmen var emellertid anbefalld, på annat
sätt hade våra indelta gubbar nog icke låtit sig entusiasmera.
Som jag var föga belåten med den korta årliga tjenstgöringen, —
10 dagars befälsmöte, 15 dagars beväringsmöte och 20 dagars
reg:tsmöte, som ibland blef inställdt, — sökte jag skaffa mig
kommenderingar. 1868, det torraste och varmaste år i mannaminne, då det icke
regnade från apr. till sept. och i jorden öppnade sig stora sprickor, var
jag, sedan andra klassens beväringsmöte blifvit afslutadt — något
reg:tsmöte förekom icke det året, — kommenderad till Skjutskolan på
Drottningholm. Chef för skolan var öfverstelöjtnanten grefve Edvard Taube,
tjenstgörande major kapten Claës Kreuger och lärare kaptenerna
Kinnander och Breitholtz samt löjtnanten grefve Carl Lewenhaupt. De 25
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
