Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 14. Finntorpet i Oreskogen - 15. Öfverfall och illdåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERFALL OCH ILLDÅD. 115
man packade tillhopa sina tillhörigheter och begaf sig på
hemväg. Hejki hade icke ro att gå så långsamt som de
andra, hvilka af boskapen hindrades att komma fort, utan
tog Örjans bössa och sprang så fort han förmådde.
15. Öfverfall och illdåd.
Ju närmare man kom hemmet, dess mer kände man en
tilltagande brandlukt och man skyndade på. Då de kom-
mit närmare, bad Örjan Mattu stanna; han ville gå fram
och se hvad som var å färde. Han kom snart åter, blek
och darrande. »Koml!» sade han, och så gingo de alla fram.
Der fans ingen stuga mer, ingen råg att skörda: allt
var förbrändt. Det rök och brann i ruinerna af stugan,
och ännu slickade eldtungorna bort de sista rågstråen på
sveden. Man såg och kände, att man var husvill och skör-
den förlorad. Mattu vred sina händer, och Örjan darrade
af undertryckt vrede. »Se,» sade han, »der ha de bofvarne
späntat torrved för att bränna den arme finnens sved! Gud
bättre oss! Drif kräken in i skogen, Mattu! Tag barnen
med; jag vill se, om mordbrännarne äro i närheten.»
Då Örjan åter sammanträffade med sin hustru, sade
han: »De ha lemnat trakten, och fega ha de varit; de ha
löpt som elgar sedan de utfört sin illgerning. Hejki är
dem på spåren, jag måste efter.» »Nej. Örjan, lemna
mig icke! Hejki är redan för långt före dig; du kan ej
hinna bistå honom. Gud hjelpe oss, han kommer nog aldrig
åter!» och så föllo hennes tårar i ymnighet.
»Ja, nog kan det hända, att Hejki icke kommer åter,
som du säger, men det kan ock hända, att han kommer.
I alla händelser måste vi lemna denna trakt. Vi ha intet
hem; vår kosa måste gå till Vermland; der är hertigen nära,
och der få vi ro. Trösta dig, Mattu! Man får gå igenom
mycket här i lifvet. Åh,» utbrast han, »om vi hade våra
gossar här, Mattu! De äro nu karlar. Vi skola finna dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
