Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 16. Lyckligt möte - 17. Insnöade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
hos honom nästa skördetid. »Ja, det få vi talas vid om en
annan gång. Allt björnköttet kunna vi ej medtaga nu;
jag kommer än en gång åter, och vi få då vidare språkas vid.»
Då Matts efter några dagar återkom höllo finnarne på
att bygga sig en jordkoja. Jorden uppgräfdes med till
spetsade störar; det var ett mödosamt arbete. Matts såg en
stund på. »Jo, jag kunde just tro det,» sade han, »och
derför tog jag med till eder det här.» Så räckte han dem
ett jernspett och ett par hackor. »Detta här behöfver ni;
tag dem gerna, jag har flere för egen räkning; ni få arbeta
nog ändå. Jaså, ni slog eder ned här! Ja, det var ej så
galet. Vatten har ni på båda sidor, marken är ej svår att
odla, fast skogen står tät, ja, det är inte dåligt märke.
Lycka till! När nu frostnätterna kommer, så drif ned krea-
turen till mig; jag har bleckat (afhuggit barkar på) träden
tills ni kommer så långt att ni ser sjön; då se ni våra bo-
städer, och så hittar ni fram. Guds frid med eder! Kom
ned till oss allesammans!»
17. Insnöade.
Då Anti och Pecka lemnade de vänliga finnarne vid
Björkudden styrde de kosan söder ut. De färdades tämli-
gen rakt, berg uppför och berg utför. Skogens täthet hin-
drade dem att se sig omkring och de kommo öfverens om
att det var den svåraste och vildaste mark de färdats uti.
Det var deras vana vid vildmarken och den finnen med-
födda instinkten som dref dem att icke afvika från kosan.
Plötsligt uppgåfvo de båda ett gladt utrop: utsikten vid-
gade sig, och de befunno sig vid kanten af en lång och
smal skogssjö.
»Nu, Anti,» utropade Pecka, »nu skola vi väl få se oss
om litet. Vi fara utefter sjön! Åh,» utropade han en stund
derefter, i det han stannade. »Se, Anti! Har du sett något
sådant förr? Berg på berg, skog och skog, snö och snö!
AN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
