Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 20. Bäfverjägarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
i stranden under en trädrot stod han och gräfde. >»Det är
intet stort djur, Anti. Hålet är litet. Låt oss täppa till
det med våra skidstafvar.» Då ynglingarne instucko staf-
varne, hördes ett ilsket morrande, och Pecka utbrast: »En
utter! Passa på, Anti! Jag skall föra ut honom åt dig.
Stick honom med stafven; den öda vi ej krut på.»
Så tog Pecka yxan och röjde bort snö, is och jord
bakom hålet der uttern låg. Nu stack han in sin staf, och
i detsamma rusade uttern ut så plötsligt att Anti ej hann
sticka honom. Uttern var redan ute på isen då han greps
af Racki. Pecka uppgaf nu ett gladt skratt. »Mins du
mården vi skulle skjuta då fader Daniel var med? Du var
för sen, Anti!» Men med detsamma stötte Anti till med
spjutet. Ett kvidande hördes, och så lyfte han upp en utter,
hängande på spjutspetsen. »Hvad säger du nu, Peckal»
skrattade Anti igen. »Det här var ett par som tänkte bygga
och bo här i elfven, och fiskarne böra vara glada att vi
kommo hit. Men, Pecka, se Racki blöder! Se till hur det
är med honom.» «Pecka skyndade fram till sin »bästa
vän», som ännu låg kvar vid uttern, den han höll fast.
»Ingen fara med Racki,» svarade Pecka. >Bara en rispa
öfver nosen; men den är djup nog. Det var en grof hug-
gare till utter det här! Bitas kunde han, men nu ha vi honom,
Anti. Låt oss pelsa af en hvar. Skinnen bära vi lätt med
OSS.»
De fortsatte färden nedåt elfven, då de vid en krökning
den gjorde fingo se den vidga sig till en damm. Plötsligt
blefvo ynglingarne stående som de varit fastlästa, ty för
deras häpna ögon låg bäfverhus vid bäfverhus så långt de
kunde se utefter floden.
»Låtom oss vända, Anti, och smyga oss genom skogen
för att ej skrämma djuren. Här synes ju vara en hel stad,
och här ha säkerligen menniskor aldrig oroat bäfrarne, då
de finnas i denna myckenhet på ett ställe. Så lyckligt för
oss! Låtom oss nu göra en rund om hela trakten.»
I solnedgången återfinna vi dem på stranden af en liten
holme midt för flodens utlopp i en temligen stor sjö ej
längt från bäfrarnes stad. De sutto på en kullfallen fura
och samtalade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
